"Det ska handla om musik och inte politik" – så låter det ofta i samband med Eurovision Song Contest. Men tävlingen klarar sig inte undan de brinnande samhällsfrågorna – förra året sjöng till exempel Frankrikes Madame Monsieur om båtflyktingar på Medelhavet och Italiens Ermal Meta & Fabrizio Moro om terrorism.
De senaste åren har även konflikten mellan Ryssland och Ukraina hamnat i strålkastarljuset med flera uteblivna framträdanden som följd. Det här året får annekteringen av Krim och de efterföljande konsekvenserna konkurrens av en annan aktuell fråga.
Konflikten mellan israeler och palestinier lyftes återigen efter att Israels Netta Barzilai korades till vinnare 2018 och ropade "Vi ses i Jerusalem" till publiken.
Röster om att bojkotta tävlingen höjdes – trots att den europeiska radio- och tv-unionen beslutade att låta tävlingen arrangeras i Tel Aviv, i stället för i den mer symbolladdade staden Jerusalem.
- Förmodligen hade bojkottrörelsen lagt in en extra växel om det hade varit i Jerusalem, för då hade de haft större möjlighet att nå fram i sin kampanj. Att de är i Tel Aviv har gjort att det har blivit aningen mildare, säger Anders Persson, Israelkännare och doktor i statsvetenskap vid Lunds universitet.
Kändisar emot
Mellanösternkonflikten splittrar Europa, och enligt Anders Persson kan man, i stora penseldrag, se hur en rödgrön allians är kritisk mot Israel, medan den nya populistiska högern och extremhögern ofta är extremt proisraelisk
I Sverige skrev 171 kulturarbetare på ett upprop som publicerades i Aftonbladet, där bland andra Joakim Thåström, Mikael Wiehe, Stefan Sundström och Syster Sol uppmanade till bojkott av tävlingen.
"Så länge Israel med sin apartheidpolitik förnekar palestinierna deras grundläggande mänskliga rättigheter, så länge måste vi avstå från israeliskt deltagande i kulturutbyten", skriver de i debattinlägget. Ett liknande upprop gjordes i Storbritannien signerat av bland andra Pink Floyds Roger Waters, Genesis Peter Gabriel och modedesignern Vivienne Westwood.
Samtidigt har Gene Simmons, Marina Abramovic och Sharon Osbourne med flera skrivit på ett upprop där de menar att en bojkott inte är lösningen, enligt den brittiska tidningen The Guardian: ”Vi anser att den kulturella bojkottrörelsen är en skymf mot såväl palestinier som israeler som arbetar för fred genom kompromiss, utbyte och ömsesidigt erkännande”, skriver de.
Viktigt för Israel
För Israel betyder det mycket identitetsmässigt att få tillhöra den europeiska sfären, enligt Anders Persson.
- Eurovision är världens bästa tillfälle att nå ut, men samma logik gäller även de som är emot evenemanget, säger han.
Sveriges representant John Lundvik har i en tidigare intervju med TT sagt att han inte vill prata om konflikten mellan israeler och palestinier. Några som går i motsatt riktning är Islands Hatari, en anti-kapitalistisk BDSM-technogrupp, som dels har utmanat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu på en isländsk wrestlingmatch, dels kritiserat Israel som ett land som inte följer mänskliga rättigheter.
Enligt Andreas Önnerfors, docent i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, är det mer taktiskt att påverka på plats, än att uppmana till bojkott.
- Man har en presskår utan dess like, man har en enormt stor chans att göra ett intelligent statement. Det är en enorm möjlighet att lyckas lyfta tvåstatsfrågan, fredsförhandlingarna och palestinierna på ett kreativt sätt, säger han.
Inte utbrett
Liknande uppmaningar till kulturella bojkotter från pro-palestinska grupper har tidigare påverkat världsartister att ställa in framträdanden i Israel. Till exempel avbokade Lorde en planerad spelning i Tel Aviv som skulle ske under 2018.
Den här gången har initiativen inte haft samma effekt.
- Det har genererat ganska mycket uppmärksamhet, men det har inte omsatts i någon politisk praxis, säger Anders Persson.
TT: Hur stor är bojkottrörelsen?
- De är fler än några få, men det är absolut inte utbrett. Jag kan inte se att det har påverkat på något sätt. Det har inte påverkat någon av delegationerna, jag kan inte säga att det har nått bortom bojkottrörelserna själva, säger han, men utesluter inte att mer kan komma att hända under tiden som Eurovision Song Contest pågår.
Fakta: Eurovision-kontroverser vi minns
Israels Sharon Cohen, känd som Dana International, blev en superstjärna när hon tog hem segern i Eurovision i Storbritannien 1998 som tävlingens första transsexuella vinnare. Konservativa röster i hennes hemland försökte stoppa hennes medverkan.
Under 2007 blev Ukrainas Andrij Danylko under sitt kvinnliga alter ego Verka Serduchka en regnbågsikon med låten "Dancing lasha tumbai" som slutade på en andra plats. Ukrainska politiker kallade Verka Serduchka för "grotesk och vulgär".
När tävlingen hölls i Moskva 2009, ett år efter Rysslands militära intervention i de georgiska regionerna Sydossetien och Abchazien, skickade landet bidraget "We don't wanna put in", vilket av artisten Stephane sjöngs som "We don't wanna Putin". Bidraget tilläts tävla bara ifall texten skrevs om och Georgien valde därför att dra sig ur Eurovision.
2012 träffade Sveriges Loreen olika människorättsaktivister under sin vistelse i Azerbajdzjans huvudstad Baku, vilket fick landets regering att se rött. Sveriges ambassadör kallades till Azerbajdzjans utrikesdepartement för att bemöta rykten om att han skulle ha uppmanat Loreen att göra ett politiskt utspel från scenen.
Dragartisten Thomas Neuwirth från Österrike blev hela Eurovisions älskling när han under alter egot Conchita Wurst vann tävlingen i Köpenhamn 2014. I Ryssland kallades Conchita Wursts seger för ett "tecken på förfall i väst". Samma år buade publiken ut det ryska bidraget "Shine" av systrarna Tolmatjova, trots att låttexten i sig saknade politisk innebörd.
2016 tävlade Ukraina med bidraget "1944" som handlar om Sovjets fördrivning av krimtatarer under 40-talet. Vissa uppfattade låten som en kommentar till Rysslands annektering av Krim. Ukraina vann tävlingen, trots att Rysslands Sergej Lazarev var förhandsfavorit.
När Eurovision Song Contest anordnades i Ukraina året därpå nekades Rysslands artist Julia Samokjlova inresa i landet, eftersom att hon tidigare uppträtt för ryska soldater på Krim under Krimkrisen.
Även 2019 fortsätter konflikterna mellan Ukraina och Ryssland. Den ukrainska artisten Maruv segrade i den ukrainska motsvarigheten till Melodifestivalen, men fick kritik för att hon hade spelningar inplanerade i Ryssland och för att hon har kontrakt med Warner Ryssland. Ukrainas public service-bolag ville att hon skulle skriva på ett kontrakt som hindrade henne från att uppträda i Ryssland, vilket hon vägrade. Nu står Ukraina utan representant.