Svetlana Aleksijevitj får priset två år efter att hon satt punkt för sitt stora livsverk "Utopins röster". Akademiens motivering lyder: "För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid".
De fem böckerna beskrivs som ett slags körverk av vittneslitteratur, där den lilla Sovjetmänniskan får en egen röst. Under 35 år har hon intervjuat tusentals människor om deras upplevelser - resultatet är ett destillat av deras existensvillkor.
Sedan fyra år tillbaka bor Aleksijevitj åter i MInsk i Vitryssland, där hennes böcker inte får säljas. I en intervju med Svenska Dagbladet efter tillkännagivandet säger hon att Nobelpriset betyder mycket för hennes tillvaro i hemlandet.
Det är uppenbart att Svetlana Aleksijevitj är glad och hedrad över erkännandet. I en intervju med SVT poängterar hon att det är "stort" att få priset, men att känslan som följt på tillkännagivandet nästan spiller över i overklighet.
På Aleksijevits svenska förlag Ersatz skålades det i champagne efter beskedet. Även Kajsa Öberg Lindsten, Svetlana Aleksijevitjs översättare och goda vän, är mycket glad. Hon hoppas att Nobelpriset kan utgöra en sorts skyddsväst för Aleksijevitj.
Sara Danius, Svenska Akademiens ständiga sekreterare konstaterar att valet av pristagare var lätt i år.
Hon lämnade beskedet till en lycklig pristagare:
Bland de många gratulanterna märktes bland andra den ryska tidningen Komsomolskaja Pravda och utrikesminister Margot Wallström (S) som twittrade "Congrats to Svetlana Alexievich for winning the #Nobel prize in literature! I highly recommend "War's unwomanly face". Boken som Wallström syftar på är "Kriget har inget kvinnligt ansikte: en utopis röster" där kvinnor berättar om sin tid i Röda armén under andra världskriget. Den var klar 1983, men kunde inte ges ut förrän två år senare eftersom den anklagades för att vanhelga den sovjetiska kvinnan.
Prissumman är i år åtta miljoner kronor. Litteraturpristagaren får tillsammans med de andra Nobelpristagarna ta emot priset i Konserthuset i Stockholm på Nobeldagen den 10 december.
2014 Patrick Modiano, Frankrike
2013 Alice Munro, Kanada
2012 Mo Yan, Kina
2011 Tomas Tranströmer, Sverige
2010 Mario Vargas-Llosa, Peru
2009 Herta Müller, Rumänien/Tyskland
2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio, Frankrike
2007 Doris Lessing, Storbritannien
2006 Orhan Pamuk, Turkiet
2005 Harold Pinter, Storbritannien
Född: 1948 i Ukraina men uppvuxen i en vitrysk by.
Bor: I Minsk. Har efter drygt tio år i exil, bland annat som fristadsförfattare i Göteborg, valt att återvända till censurens och hotens Vitryssland för att kunna slutföra sin femte bok, "Tidens secondhand", som kommer på ryska i vår och nästan samtidigt på svenska, engelska och franska.
Trots att hon är en av Vitrysslands mest kända och översatta författare är hennes böcker bannlysta från bibliotek och boklådor. Hon får inte ge intervjuer i vitrysk media eller framträda på exempelvis skolor. Hon skriver på ryska och ger ut sina böcker på ett ryskt förlag i Moskva.
Familj: Dotter och barnbarn.
Böcker: "Kriget har inget kvinnligt ansikte" som publicerades på ryska, i censurerad version 1984 och i en komplett 2004. "Bön för Tjernobyl" 1998, vittnesmål från kärnkraftsolyckan. "Zinkpojkarna" (om det sovjetiska kriget i Afghanistan) 2014. "De sista vittnena" 2015.