Parallellt med Dans- och teaterfestivalen i Göteborg pågår regionens kulturdagar på de fyra konstfästena utanför storstaden.
Det kan vara spännande att kasta sig mellan det stora, internationella och det mindre, lokala, tänker jag.
Ena dagen sitter jag i Göteborgsoperans stora salong och hör estradpoeten Bob Hansson tala om kultur och efterlysa mod hos publiken att möta något okänt, kanske tvingas omvärdera något och tänka helt nya tankar.
Nästa dag ser jag familjeföreställningen Trädet i Lokstallets konsthall i Strömstad och Bob Hanssons efterlysning ekar i huvudet, när Michael Norlind – en av två aktörer – säger att förvandlingen, det okända, när han går in i scenrummets halmskapade värld är "litet läskig". Medspelaren Eva Dal tycker det är mest roligt.
Men vågar gör de förstås, båda. Och det gör vi i publiken också. De vuxna skrattar då och då i igenkännig åt mimik och uttryck. Barnen skrattar mera sällan, de sitter stilla och mycket uppmärksamma. Är det så att de tar den förvandlande magin på större allvar?
Den är allvarlig. Samtidigt är den en lek. Lek är allvarligt. Lek är ett sätt att utforska och förstå tillvaron och sig själv och kanske bli en klokare varelse. Michael Norlind och Eva Dal leker med föremålen, rösterna och språket, med våra bilder av världen och vår erfarenhet av uttryckssätt, sagor och berättelser.
Inte många ord och meningar är "vanliga" svenska. Ändå förstår vi. Inte mycket av Anette Junebros rekvisita är entydiga föremål, men skålar, snirklade horn och evigt ringlande spiraler och det av generationer brukade materialet halm väcker en vag känsla av förtrogenhet och samband som sätter igång processer någonstans djupare ner i medvetandet än i det hemtama språket.
Det är mycket associativt. Det är ruskigt innehållsrikt. Man märker det inte genast men det är också överväldigande engagerande. Blicken som faller på en halmgrej och får kroppen eller leksinnet eller språkförmågan att göra något hänger samman med människans villkor, människans strävan och människans förmåga i länk vid länk tillbaka i tiden och det rör sig som ett urdjur någonstans när de länkarna aktiveras.
Något liknande sker vid mötet med Tora Windahls installation. De två figurerna som står orörligt spanande mot vägen och havet, stilla i den minglande vernissagemassan, skapar också en kännbar aktivitet inte bara i den logiska hjärnan, som kan ha funderingar kring Lars Vilks eller muslimska slöjor, utan också i associativa banor som har att göra med bohuslänsk historia och kustens livsvillkor eller kanske med något helt annat, beroende på i vem aktiviteten startat. Kanske är det därför konstnären själv inte säger något denna första dag utan vill vänta tills besökarna hunnit en bit ikapp sina egna upplevelser.
Så vänder komikerduon Åsa och Gertrud på ett helt annat sätt ut och in på givna idéer och föreställningar, med en satir över nutiden, konsten och samhället som är befriande rolig men, precis som satirer ska, samtidigt rör om och skapar oro. Det vill säga föder tankar, utsätter sin publik för risken att tillvaron gungar till och säkerheten på hur saker är och bör vara inte alls känns så säker....
Kultur är ett grundläggande mänskligt behov, påstod någon i den kulturpolitiska debatt som också ingick i programmet. Ja, inte bara som utsmyckning utan också för att vi ska förmå utvecklas, för att vi inte ska glömma att man kan se på en halmhatt och göra något annat än sätta den på huvudet och inte tänka något mera. Det handlar alltså som Bob Hanson sade om att våga ta risken att bli omskakad, kanske förändrad.
Fotnot: Nästa konstfästedag är på Dalslands konstmuseum på fredag 27 augusti.
