Uddevalla, jag är övertygad om att vi ska komma bra överens

När jag flyttade till Göteborg för snart fyra år sedan för att påbörja mina journalistikstudier i Ljungskile visste jag väldigt, väldigt lite om Uddevalla. Och när jag säger lite, då menar jag i princip ingenting alls. Jag tror faktiskt inte ens att jag hade satt min fot i stan. Eller i alla fall på sin höjd rullat förbi på vägen till Norge någon gång.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
LocationUddevalla||

Men bara några veckor in i journalistutbildningen fick jag givetvis reda på det ena efter det andra. Bland annat att Uddevalla är ungefär lika stort som Skövde där jag själv är uppvuxen, att Pia Sundhage visst hade en syster i stan och att det var här Thomas Stenström växte upp. Man kan väl kort och gott säga att samtidigt som jag blev göteborgare fick jag med mig en liten bit av Uddevalla på köpet. Vare sig jag ville eller inte.

Tur var väl det, för nu sitter jag ju här, inne på Bohusläningens redaktion och har precis påbörjat min nya tjänst som kultur- och nöjesreporter. Så här en knapp vecka in i mitt nya jobb har jag hunnit bekanta mig betydligt mer med min arbetsort och mer ska det bli.

ANNONS

"Inte ytterligare en göteborgare som ska ge sig ut på bohuslänsk mark", kanske någon tänker nu. Lugn, säger jag då. Jag kommer ju spendera majoriteten av min vakna tid just precis här, och med det sagt är jag övertygad om att vi ska komma bra överens.

Men nu när jag har lärt känna Uddevalla något bättre, tänkte jag att Uddevalla skulle få bekanta sig lite mer med mig.

För att göra en lång historia kort har jag väl alltid varit lite av en kulturtant. Just nu en 27 år gammal sådan som lever samboliv och är generellt lite av en allätare (när det gäller intressen alltså, har just nu bara en sambo). Innan jag blev journalist har jag bland annat försökt mig på konstnärsyrket, vilket uppenbarligen gick sådär. Likaså rök även pianist- och munspelskarriären tidigt.

Det blev liksom inte mer än "Nu tändas tusen juleljus" på någon julkonsert i Skövde, där jag var den enda myndiga personen bland små barn som var betydligt mer musikaliskt begåvade än jag själv. Mamma och mormor kom givetvis och tittade av ren sympati, men sedan dess har det svindyra elpianot legat långt bak i förrådet hemma.

Angående munspelskarriären tror jag att sambon djupt ångrar att han köpte ett till mig i present precis i början av vår relation. Han är nog rätt trött på "melodierna" av Jag är en fattig bonddräng och Blowin in the wind, som är de enda låtar jag "kan".

ANNONS

Men trots att jag själv inte blev en kulturutövare i den bemärkelsen har intresset för just kultur och nöje alltid funnits, i all dess form. I stället för att själv måla tavlor, spela musik eller vad det än nu kan vara, trivs jag helt enkelt bättre med att berätta om andra som gör det.

Just därför vill jag nu veta vad ni har för skoj för er. Skriv, ring, mejla, kom hit, jag vill veta allt om er – och det ska verkligen bli ett kärt nöje.

ANNONS