För mina 30 år inom sportjournalistiken påverkar mig givetvis när jag läser Landslaget enligt Lundh. Jag har bara bevakat någon enstaka landskamp, bland annat EM i Sverige 1992. Då var klimatet ett annat än i dag och en liten tidning som Bohusläningen stod knappast i främsta ledet för att avslöja skandaler. Men mycket i bevakningen liknar så klart den en lokaltidning gör av sina bästa lag. Främst under Ljungskiles allsvenska säsong 2008 och den framgångsrika säsongen 2014 fick jag känna av hetluften på riktigt. Spelarna hänvisade hela tiden till sina agenter och mina krönikor väckte ont blod hos tränarna. Något de inte var sena att påpeka. Min erfarenhet säger också att det sällan är någon rök utan eld. Får man ett tips ligger det ofta sanning i det, oavsett hur mycket klubbar, spelare och tränare än förnekar det. Något som jag gissar att Lundh skriver under på.
I boken tar Lundh avstamp i sin roll som supporter där han följde landslaget på nära håll, bland annat i USA-VM 1994. Därifrån gick han över till en roll som journalist, en roll som inte varit helt lätt då det varit ett mycket stängt landslag och förbund att bevaka på senare år. I 19 kapitel beskriver han olika händelser och historier kring landslaget. Kapitlet om konflikter, grupperingar och tystnaden kring en av våra största stjärnor genom tiderna, Zlatan Ibrahimovic, har blivit uppmärksammat och är så klart intressant ur ett ledarskapsperspektiv. Hur gruppdynamiken påverkas av hur olika stjärnor och dominanta spelare beter sig och hur förbundskaptenerna hanterat det på olika sätt. Väldigt intressant att läsa hur Lundh uppfattat det från sin roll. Han skriver också om Victor Nilsson Lindelöf och det tips han fick om varför världsbacken tackade nej till EM-kvalmatcherna mot Bulgarien och Norge på våren 2019. Något som ledde till en uppmärksammad konflikt mellan Fotbollskanalen och Nilsson Lindelöf. Han skriver också om den sportsliga delen av sitt arbete, där bland annat jakten på startelvan är en stor del - att vara den som först avslöjar hur Sverige ska ställa upp i en viktig landskamp. Ett kapitel berör spelarbetygen och hur mycket spelarna bryr sig - trots att de påstår motsatsen.
Vad jag ändå tycker är mest intressant är de politiska infallsvinklarna på fotbollen, både vad gäller etik, moral, mångfald och slutenhet. Speciellt med tanke på vilken viktig samhällsrörelse den har blivit. Bristen på mångfald och insyn i Svenska fotbollförbundet som leds av uddevallabon Karl-Erik Nilsson är slående. Lundh skriver om hur förbundet väljer att lägga träningsläger i ett land som inte respekterar mänskliga rättigheter och skillnaden mellan damer och herrar, bland annat i ekonomisk ersättning. Där är det ingen som slår Olof Lundh varken när det gäller kunskap, insyn eller källor.
Jag beundrar Lundh och hans kollegor som stått starka i bevakningen och inte låtit sig påverkas. Där är det min journalistiska bakgrund som präglar mig så klart. Jag såg en intervju med honom i Nyhetsmorgon nyligen där han påpekade just det, hur viktig rollen som "jobbig jävel" är. Man ska hela tiden vara en nagel i ögat på de man är satt att bevaka. Fotbollen är en så stor rörelse i dag att det är extra viktigt att göra en heltäckande bevakning. En salig kollega sa en gång något väldigt klokt till mig när jag ondgjorde mig över att tränaren i ett av lagen jag skrev om kallade mig "korkad kvinna" för något jag skrivit i en krönika. "Äsch, skit i det, det är det bästa betyg du kan få". Det är den känslan jag sitter kvar med när boken är slut.
Olof Lundh
Landslaget enligt Lundh
Utgiven 2020 på Bazar förlag
