Ett 30 års kalas. Det är vad som väntar oss när vi kliver in i en varm Agnebergshall den här regniga oktoberlördagen. En återträff. Men absolut inte en sådan där fest med tequila shots och slipsar knutna runt huvudet. Det är i stället ett kärt återseende av en vän. En vän som kände att det var dags att blicka tillbacka och plocka fram alla de där gemensamma minnena. 30 år tillsammans. Det är så Jonas Gardell ser det. Nu har han gått igenom förråden och gjort en show om tiden som gått. Helt ensam är han på scen förutom lite av den rekvisita vi sett honom med genom åren. Där hänger hans entréjackor från de olika föreställningarna och där står den där väskan han alltid hade med sig på scen i början. Han blickar ut mot publiken: "Här står jag ensam nu tillsammans med er".
Vi känner genast igen honom. Han är bara lite mer mogen. Men sin taktik kör han på än. Precis som vanligt kan han inte låta på att inkludera personerna där på de två första bänkraderna i sin show. Vi andra skrattar och lider med dem. Och vi skrattar och lider med Jonas själv. Han är så transparent, så personlig i sitt tilltal. Han visar boken han skrev som sjuåring. Våra hjärtan vill brista när vi ser pojken som ligger på marken. Två kapitel från en fruktansvärd vardag i ett barns liv. Sedan tomma sidor. Men vi som sitter här vet vad den där sjuåringen sedan lyckades med och det är det Jonas, 50 plus, är här för att berätta för honom. Han vill förklara att trots att livet är fruktansvärt så är det också fullt av väldigt mycket kärlek och han skulle aldrig vilja byta det mot något annat. "Jag har levt ett liv värt att levas" säger han med stort allvar.
30 år har gått sedan Jonas skrev sin första roman, gjorde sin första pjäs och träffade sin älskade Mark. På dessa år har det hänt mycket inte bara i hans eget liv utan även i samhället runt omkring honom och oss.
Jonas tar med oss på en hisnande resa denna kväll. Han avhandlar allt från TV tusenporr, fruktsallad och skinka på burk, skillnaden mellan twitter och Facebook, till Sverigedemokraterna sanna ansikte. Briljanta skämt följer med och plockas upp senare föreställningen. Som bonus har Jonas även med sig rad utvalda bildminnen. Vi suckar förtjust åt kärleksparet Jonas och Mark, 22 år gamla. Sedan skrattar vi hysteriskt åt en nytagen bild på de två. Ja, Jonas är personlig, han är politisk, han är komisk, han är föreläsande. Allt i ett - i en magisk blandning, där han har total kontroll så att inget spills över. Så vi kommer inte behöva ge oss ut på jakt efter några ångestdämpande piller för morgondagen. Även om en och annan tanke har väckts om det liv och den samtid det som varit skapat åt oss.
Jonas verkar ganska road av sin Uddevallapublik. När han tycker vi är lite tröga utbrister han; "ni är söta men ni är långsamma" och när han väljer att skruva upp tempot säger han; "ni får applådera hemma sedan".
Nöjd efter att han, dock med lite kamp, lyckas få Uddevallaborna att slita arslet från sitsen blir det extranummer. Tillsammans sjunger vi Aldrig ska jag sluta älska dig.
