Slussens pensionat är i sin själ och ande den svenska sommaroptimismen sammanfattad: brunbrända ben som sticker ut från khakishorts, salta solblekta hårsvall som frisören går hårt åt i september, samt ansikten som förnöjt leende ser ut över Västerhavet. När Nicole Sabouné med band någon gång efter halv tio skrider in på scen i svart mundering är det alltså som att hösten, nej, vintern, gör bestämt intåg.
Sabounés musik ger mig samma känsla som när jag var elva och såg på Eyes wide shut för första gången; hennes sånger skulle förhöja stämningen på vilken mörk, minutiöst iscensatt ritual som helst. Att Sabouné med band spelar på soliga Slussen verkar varken göra från eller till –de kör sitt race. Och musikerna är inte bara bestämt introverta i sin minimala kommunikation med publiken, de ter sig också inbundna i relation till varandra. Låt mig citera min norska musikervän och bordsgranne: ingen av musikerna ser på varandra. Det er veldig rart.
Vi hör illavarslande syntljud, som ibland spricker upp i melodislingor –Jon Bordon skötte spakarna. Joakim Janthe på trummor spelade mestadels likartade kompfigurer, visserligen anpassade för denna musik men trist i längden: trumkompet är puktungt, ofta med klubbor på pukorna –ett dovt, lågfrekvent drivande ljud.
Elgitarristen Emil Nilsson tillför viss variation i ljudlandskapet, som till skillnad från syntarna innehåller en del liv och spontanitet. Nilssons placering bör förunnas några raders spekulation –Nilsson står något utanför scen, bland publiken som hänger i baren. Höljd i halvmörker levererar han sitt bidrag till bandets sound och jag kan ju bara gissa varför han blivit förvisad hit: hade han blivit solbränd och därigenom gjort sig till en opassande beståndsdel av bandets image? Var hans hårrufs inte tillräckligt stajlat, svart? Eller, var scenen helt enkelt för trång.
Nicole Sabouné är i alla fall en visuell kopia av sin musik. Hennes scennärvaro är enhetlig och seriös, när hon sjunger är det om allvarliga saker och inga leenden förunnas publiken. Dock! I hennes fåordiga mellansnack hör jag en flicka, som med ljusare röst än den altröst hon sjunger med presenterar musiken och bandet.
Sabounés djupa sång håller ganska långt och den har en nerv som bär fram till mig som lyssnare, ett bett som skär igenom denna sakta flytande musik på ett välbehövligt sätt. Men jämfört med de välproducerade inspelningar som Sabouné gjort, är sången live varken lika stark eller väl intonerad.
Kvällens höjdpunkt? Extranumret Win this life, som är både klämmig och mer uppåt än något av kvällens övriga nummer.
