Men att vi trängdes var väl egentligen som det ska. Eldkvarn är poppis, och till och med när jag gick längs med Kungsgatan upp mot Mortens krog kändes det som att jag hamnat i ett slags … pilgrimståg, som kvällssolen nådefullt välsignade från väst.
Inne på Mortens var det fullt, och stämningen – bättre än någonsin. Många åhörare slog visserligen noggrann vakt om sin erövrade plats på dansgolvet, men det var idel leenden och trevliga kommentarer som susade genom luften.
Plura Jonsson ser trött ut, men hans svarta hatt gör underverk och genom kameralinsen är han förvillande lik Gandalf den Grå. Kanske är det tröttheten som leder till hans sköna, okonstlade sångteknik, som inte innehåller några onödiga krumbukter. En lugn och avslappnad röst som passar utmärkt till de ballader som Eldkvarn framförde under kvällen.
En av dessa var Jag tänkte jämt på dig (Always on my mind), tillägnad alla fruar, flickvänner, pojkvänner och katter som genom åren väntat hemmavid på dessa flitigt turnerande rockare. Plura Jonssons röstliga klangfärg: fantastiskt fin.
Texten? Omöjligt att avgöra. Som vanligt på Mortens har sången svårt att nå fram genom den tjocka ljudbilden och starka volymen.
Vid Pluras högra sida finns lillebrorsan Carla Jonsson, 62 år. Han körar, sjunger en del lead, samt spelar gitarrsolon med inlevelse. Ofta är hans solon (som gärna kunde fått vara längre) bluesigt rockiga, och spänningen byggs med repetition av fraser. Någon gång under kvällen låter Carla Jonsson mer folkligt inspirerad –tänk brittiska folkgitarrister från 60-talets boom: Davey Graham, Bert Jansch, John Renbourn …
När varken Carla eller Plura orkar med, tar den yngre generationen vid. På bakre delen av scen finns Adrian Modiggård, som mestadels körar (ibland i imponerande falsett) samt spelar perkussion under kvällen. Men då och då skuttar han fram med tamburin i hand, ända till scenens yttersta kant, och ger allt. Vi hör honom till exempel sjunga Jag har gjort det igen från skivan Genom ljuva livet. Modiggårds energi är smittande och hans sång medryckande kompetent, men personligen föredrar jag ett mellanting mellan Modiggårds och Plura Jonssons energier. Inte för trött – inte för pigg, rakt upp och ner men med full närvaro.
Svaret är ja. Visst spelade Eldkvarn Kärlekens tunga och sången gav upphov till kvällens största jubel. Vid baren stod det mestadels män, vid scenen mestadels kvinnor, men i refrängen var vi en och samma sjungande kropp: Låt mig höra kärlekens tunga, säg att du ääälskar mig!
