Vad har vi här då? Vad har vi inte här, skulle nog varit enklare att besvara i denna av Robert Wells hysteriskt tillredda kompott av toner. Jag hörde i alla fall ingen armenisk sakral musik, inte heller någon mongolisk strupsång uppbackad av tre små vita möss i kör. Men förutom detta…
Robert Wells är mångsidigt och storskaligt produktiv och bjuder han på godbitar ur sin repertoar blir låtlistan följaktligen färggrant spretig. Han kallar denna turné med sin trio för intim och säger att det känns fint att träffa oss i publiken på det här viset. Men med några hundra i publiken på Östraboteatern kan jag ju säga att jag upplevt långt mer intima konserter än denna.
I Wells trio hörde vi Lars Risberg på elbas och kontrabas samt Roine Johansson på trummor. Musikerna vet var de har varandra, och fångar upp små arrangerade delar i musiken lätt och smidigt. Övergångar mellan låtar i de medleyn som finns på programmet och plötsliga växlingar till dubbeltempo är inga problem för Wells/Risberg/Johansson. Om jag slitit ut ordet kompetent, så borde jag nog sparat det till dessa herrar.
Men medleyn i boogie-woogie möter klassiskt möter pseudo-jazz är inte intressanta för mig. Dessa mikromedleyn i ett makromedley till konsert är intetsägande, hetsiga och störande och det är lätt att bli galen för mindre. Tur att jag har en psykolog som dejt denna kväll.
Så kommer Wells fru Maria in på scen. Hon sjunger bland annat My baby just cares for me och då äger musiken en avslappnad swing, den håller ihop och har en riktning som är skön att följa.
Och så blir jag slagen till marken. Maria Wells sjunger I can’t make you love me (lyssna på Bonnie Raitts vackra inspelning från 1991) och hon gör det fantastiskt. Fantastiskt för att det passar hennes hesa, mogna röst bra. Men allra mest fantastiskt är det för att jag tycker mig se en glimt av människan bakom underhållaren och det gäller samtliga i bandet. Men kanske särskilt av Maria Wells, som verkar ha låten och Bonnie Raitt nära hjärtat.
Kvällens andra gästartist är 22-årige pianisten David Carbe –en elev som Wells har tagit under sina vingar. Carbe är ivrigt svängig när han jammar boogie med Wells, i en slags battle där både Carbe och Wells briljerar.
Och Robert Wells är ju skicklig; hans teknik är oklanderlig och hans genremässiga bredd ovanligt stor. Om musik vore en idrottstävling skulle han fått guldmedalj. Endast en gång ser jag högerhandens tumme darrande söka efter nästa ton –i ett jazzigt, avskalat önskenummer från publiken. Då upplever jag att Wells är fullkomligt närvarande, sökande i musiken. Mer av det tack.
