Visionerna som saknats

ANNONS
|

Mer arenakultur och amatörkultur, på bekostnad av allt där emellan. Det är en ganska dyster framtidsvision som drygt 30 forskare och experter målar upp i boken "Framtiden är nu - Kultursverige 2040".

Framtiden tar form i samma stund som du läser detta. Det är utgångspunkten för antologin "Framtiden är nu - Kultursverige 2040". Redaktörerna Tobias Nielsén och Sven Nilsson har låtit bland andra idéhistorikern Sven-Eric Liedman, ekonomen Emma Stenström, museichefen Kristian Berg och Färgfabrikens grundare Jan Åman skriva om de ämnen som ligger dem närmast. Mastodontkulturen blomstrar redan, konstaterar författaren Anders Rydell i ett kapitel, men Lady Gaga och Avatar har också en stark motpol i amatörkulturens bloggar.

ANNONS

I framtiden är det i stället medelklasskulturen - exemplifierad av Marianne Lindberg de Geer och Ulf Lundell - som får svårt att hävda sig, skriver Rydell.

Återhållsamma visioner

TT Spektra: Public service tvingas kämpa hårt, kultursegregeringen blir alltmer påtaglig och arenakulturen dominerar. Det är om inte en dystopi så i alla fall en ganska dyster bild av framtiden?

- Ja, åtminstone en realistisk försiktighet. Man kan spåra en tidsanda i just det återhållsamma hos de här skribenterna. Vi blev skakade av ett 00-tal där oförutsedda katastrofer och hot förändrade vår världsbild. Vi trodde oss ha ett överblickbart system, i dag vet vi att det inte finns en enda given lösningar, säger Tobias Nielsén.

TT Spektra: Varför är det intressant att blicka just 30 år framåt?

- Vi kommer förbi dagens kortsiktiga hinder, framförallt pengadiskussionen, och kan formulera vad vi egentligen vill. Tre decennier är lagom, det blir inte science fiction.
Pusselbit som saknats

Tobias Nielsén, som menar att byråkrati och organisationsfrågor har dominerat kulturpolitiken de senaste åren, lyfter gärna fram boken som den pusselbit som saknades i kulturutredningen - visionerna.

De sinsemellan ganska olika skribenterna har vissa gemensamma beröringspunkter i sina framtidsbilder. Det mångfacetterade Sverige är en, den växande amatör- och deltagarkulturen, till exempel bloggarna, är en annan.

- Men framförallt förvånades vi av att så många lyfte fram platsens betydelse, man kunde tänka sig att platsen blir mindre relevant i ett digitalt samhälle. Vi ser en byggboom för stora arenahallar, det ger en viss typ av kultur. På många håll dominerar bomässearkitekturen, där konstnärerna inte har råd att ta plats, men kanske inte heller vill eftersom vi bygger alltför färdiga miljöer, utan mellanrum där vi själva kan skapa, säger Tobias Nielsén.
ANNONS