Det är festfixaren Bengt-Robert "Kotte" Ohlsson som tagit initiativet till en rad kvällar i 80- och 90-talets anda på Mortens. Ohlsson var, enligt en halvsofistikerad stickprovsundersökning gjord av Bohusläningens utsända under kvällen, den man som fick Uddevalla att koka när det begav sig.
Det finns värme, ja kanske kärlek, i rösten på de kvinnor som berättar om hur det var i Ohlssons Uddevalla – då. Här, ett urval:
– Uddevalla var fantastiskt på den tiden, staden sjöd av liv. Och det var tack vare en man, en enda man! (medelålders kvinna predikar för ett gäng nyfikna tonårsgrabbar på bussen hem).
– Kotte fixade alla fester då … såklart jag är här ikväll. Jag kände igen honom efter alla dessa år, och han kände igen mig! (kvinna i toakön).
Tommy Nilsson är, förutom Kotte, kvällens dragplåster. Men innan Nilsson tog ton strax efter halv elva fanns det anledning att studera Magnus Griwall framföra covers, med tillhörande backing tracks, i pianobaren. Omedvetet (?) strömmar 80-talet även här från högtalarna: Springsteens Hungry heart, Carolas Främling…
Jag vågar påstå att 80- och 90-talet lever och frodas på Mortens – oberoende av denna temakväll. Lotti Hammar – en leende Lysekilsbrutta i läderväst – sätter huvudet på spiken (innan hon vant tränger sig igenom den bastant mättade flock homo sapiens som samlats för att minnas).
– 80-talet var den bästa tiden! Det var inte som nu, med alla datorer. Det var umgänge, disco och dans, helt underbart!
Dags så, för Tommy Nilsson att – i ny skjorta – göra entré. Hans band bestod av allt från rutinerade rävar som Sven-Gunnar Petersson på keyboard, till (på 80-talet ännu ofödda?) Jens Albertsson på bas. Ett tjockt, simultant kallt och varmt sound av 80-talet silades mellan mina revben.
Bandets ljudbild är stor, känslosam och stundtals svulstigt smäktande, med vissa komponenter som bryter igenom i diskanten. Gitarristen Andreas Rydman tar ett antal kortare solon och jag anar att han övat en del på sin intensiva ansiktsmimik; fotografen tar tacksamt emot.
Tommy Nilssons röst är oklanderlig inom genren och han varierar med lätthet mellan en luftigare sång och tätare klang. Han har fint sängkammardjup och rockigt vibrato.
Framförallt förundras jag över Nilssons förmåga att presentera dessa sånger om och om igen: Allt som jag känner, En dag, Dina färger var blå… På Öppna din dörr fäller till och med undertecknad (som bara var barnet när låten var en hit) en nostalgisk tår. Så bra är alltså Nilssons sceniska gestaltning.
