Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Det rådde uppsluppen stämning under Peter Jezewskis julshow på Östrabo. 

Denna artikel ingår för dig som är kund.

50-talsjul med Be Bop A Luba

Fullt ös på Östrabo i fredags när Peter Jezewskis julshow besökte Östrabo.

Julshow

Be Bop A Luba Classic Christmas
Fredag 27 november, Östraboteatern, Uddevalla

Det sägs att folk ogärna öppnar plånboken för kultur. Kultur från 50-talet verkar dock trotsa den regeln – en julshow för över femhundralappen skrämde inte bort Peter Jezewskis Uddevallafans. Denna julshow – extra allt – bjuder på spex, mysbelysning, otaliga klädombyten samt musik från 50- och 60-talet (plus en och annan nyskriven låt i samma anda).

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Peter Jezewski (ni minns honom från The Boppers) har samlat en rad kompetenta musiker till showen; totalt tio artister finns på scen och rekvisitan är, om inte påkostad, genomtänkt. En bekant doft av brylcreem sprider sina söta ångor från scenen.

Jezewski äger showen med visst lugn, han sjunger, spelar (bas, gitarr samt mandolin), drar några skämt. Bjuder på ett par låtar från nya plattan, men sjunger även välkända sånger som Östrabopubliken glatt sjunger med i. Jag uppskattar att publikens medelålder ligger runt 55, men en sång som Teenager in love är ingen match för dem.

Min gissning är att det handlar om att minnas. 50-talet har blivit ett slags utopiskt himmelrike där framtiden är ljus, kärleken ung och bilarna flotta. Får man ta bilen med sig in i himlen? Det verkar så. För mig är denna extravaganta eskapismtripp ett Bollywood à la väst.

Peter Jezewski må vara Be Bop A Lubas medelpunkt, men han lämnar ofta över rodret till sina medmusikanter. Kent Lindén, som står bakom synten på vänsterkant går på högsta växeln och liknar allra mest en duracellkanin. Att han verkar njuta av rollen som clown gör det enkelt för mig som åskådare att skratta med honom, när han med överdriven mimik och motorik tolkar bandets tongångar.

Sångerskorna i doakören (genusbalansen på scen även denna en rest från 50-talet?) gjorde fina soloinsatser under kvällen. Allra mest stack Mikaela Loords klara röst ut – och hennes O holy night, backad av Tove Lind och Sofie Bergmark, går inte av för hackor (tänk Alison Krauss möter Helen Sjöholm). Samtidigt, denna förutsägbara väntan, att låten ligger ungefär tre fjärdedelar in i programmet och suktar efter mina rysningar och känslotrådar är lite väl smörigt för min del.

Det finns en saxofonist med i leken och han heter Ari Haraldsson. Med barytonsax skapar han tryck och djup i soundet, men han tar även en del (alltför korta!) solon på tenorsax. Överlag funkar denna show bäst när de improviserade inslagen får ta plats – då lyfts energin och musiken får liv.

Framåt extranumret glider Dalabergskören upp på scen och backar upp Jezewski. Allra sist framfördes Feliz navidad. Så god jul till er alla från mig – jag har fått min jul(över)dos. Och det var ju i alla fall första advent igår.