Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skådespelaren Andreas T Olsson från Uddevalla är en del av Dramatens fasta ensemble. Arkivbild.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Andreas T Olsson: "Vi har inte mer mörker i oss än andra”

I debatten om Dramatens kris talas det om irrationella och känslostyrda skådespelare. Att deras jobb inte är som vilket yrke som helst. Det är dumt och infamt, skriver Andreas T Olsson. En debattartikel som tidigare publicerats i DN Kultur.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Torsdag. Lunchtid. Jag blir jag tillfrågad att medverka i TV4 och kommentera händelseutvecklingen på Dramaten. Jag blir tvungen att tacka nej eftersom jag repeterar på Operan såväl dag som kväll, men strax innan min kvällsrepetition ser jag inslaget. Det tar inte många minuter innan hjärtat sitter i halsgropen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Där står Elsa Westerstad, SvD Kulturs idé- och debattredaktör, och analyserar; hon menar förvisso att det är en bekymmersam situation, att manliga genier i viss mån är på väg bort, men – och det är nu hon säger det – ”teateryrket är inte vilket yrke som helst. Det ska man komma ihåg. Jag tror inte att man blir skådis om man inte har ett visst mörker inom sig”.

Sa hon…?

Ja.

Det gjorde hon.

Och se! Hon utvecklar sitt resonemang. Förklarar att det där nödvändiga mörkret kan ta sig uttryck i ”våldsamt beteende” och att det då är ”fruktansvärt för dom som jobbar där”. Men! Och det är hon som som använder den samordnande konjunktionen 'men' för att återupprepa, ”men man kan inte se det som vilket yrke som helst”.

Plötsligt blir jag tonåring igen. När jag satt i Uddevalla och drömde om Teatern, att bli skådespelare. Men nej. Det kunde man nog inte bli när man kom från mina omständigheter. Jag hade en så trist och trygg uppväxt. Ingen omedelbar svärta att ösa ur. För det skulle man ju ha. Det hade jag förstått via intervjuer med skådespelare. Att det var nere på bottnen som den riktiga konsten gick att uppnå och utvinna. I raseriet och ilskan. Men jag kunde inte låta bli att hålla på med teater i alla fall. Av ren glädje.

Man kan visst se det som vilket yrke som helst. Helst. Allt annat är lögn och romantiskt bländverk som inte har något med verkligheten att göra

Och till slut blev lusten så stor att jag var tvungen att gå scenskolan fast jag passerat 30. För längs min snirkliga väg insåg jag att den där schablonbilden av lidande konstnärer inte har någonting med verkligheten att göra. Och det är faktiskt i verkligheten som vi skådespelare jobbar. Vi vaknar i verkligheten. Äter frukost i verkligheten. Följer våra barn till skolan i verkligheten. Promenerar till jobbet i verkligheten. Pratar om vädret och världsläget med Ulla i receptionen i verkligheten. Repeterar våra roller i verkligheten. Spelar teater i verkligheten. Går och lägger oss i verkligheten.

Ja.

Vi är skådespelare.

Men om vi inte varit det skulle vi ha varit taxichaufförer, optiker eller begravningsentreprenörer. Vi har ett yrke. Det kan förefalla lite särskilt, det här med att vi gör det inför publik, men det gör idé- och debattredaktörer också.

Man kan visst se det som vilket yrke som helst. Helst. Allt annat är lögn och romantiskt bländverk som inte har något med verkligheten att göra. Och det är bara i verkligheten som vi verkligen finns. Jag blir sorgsen när Westerstad hasplar ur sig att man inte blir ”skådis om man inte har ett visst mörker inom sig”. Det är dumt, infamt och elakt. Det är precis tvärtom. Man kan inte bli skådespelare om man inte bär på ett visst mått av ljus.

I ”Balladen om brödupproret” skriver Kent Andersson:

”Det finns inte mörker, min dotter,

mörker är stulet ljus.

Stjäl krämar'n ljuset ifrån dig,

så bryt dig in i hans hus”

Samma torsdag, mellan rep på Operan, sitter jag i repsal 1 på Dramaten med nästan 80 stycken skådespelare. Det är krismöte. Men strängt är det inte vi som är i kris. Vi sitter där som ett varmt, om än uppgivet kollektiv och stirrar in i ledningens åskgrå ansikten som skvallrar om apatisk oförmåga. Jag får dock kraft av att se alla mina fantastiska kollegor, som verkligen är Dramaten och som trots allt skimrar i det mörker där vi blivit gisslan. Mörker är stulet ljus. Vi är på insidan och eldar på fast att det drar kallt.

Vi tänder ljus för Josefin Nilsson.

Vi bär på ljuset.

Tillsammans är enda sättet att finnas till.

Vi brinner för en jämlikhet som gör skillnad på riktigt. Som inte ligger och dammar i en nyss uppdaterad handlingsplan.

Att tryggheten på arbetsplatsen inte skulle vara den viktigaste förutsättningen för att skapa konst är oförskämt

I antikens Grekland sägs filosofen Diogenes ha gått runt med en lykta, hållit upp den framför förbipasserande och sagt ”Jag söker en människa”. Vi är alla Diogenes, i tron på ljusets kraft och på spaning efter människor av kött och blod som inte är rädda för att reflektera över sitt eget reflekterande och ta sitt förnuft till fånga.

Dramaten har en styrelse som vi kan se bilder av på hemsidan. I sanning en vacker bukett, men bortom ögonfägnaden söker vi människorna. Som vill lyssna och iaktta vad lyktans sken faller på. Var är vår styrelseordförande Ulrika Årehed Kågström, som gör ett strålande jobb som Cancerfondens generalsekreterare? Var är Eva Hamilton som i samband med #tystnadtagning välgörande dundrade om ”fega och otillräkneliga teaterdirektörer”? Tasso Stafilidis? Sara Danius? Att en styrelse leker kurragömma är förödande. Det finns det deprimerande exempel på från en annan teater.

Tillbaka till oraklet Westerstad. På frågan om teaterchefen kan sitta kvar är hon tveklös, ”Jag tycker det, men det tycker inte skådisarna på Dramaten så klart […] dom menar att han sätter det konstnärliga före tryggheten på arbetsplatsen”.

Än en gång infantiliseras skådespelarna, eller ”skådisarna” som hon familjärt vill kalla det kungliga patrasket. Som om det bara var vi som jobbade på Dramaten. Dramaten är en stor och underbar arbetsplats med ca 350 personer med en lång rad yrken. Att isolera Dramaten till att bara handla om skådespelarna är okunnigt. Och att tryggheten på arbetsplatsen inte skulle vara den viktigaste förutsättningen för att skapa konst är oförskämt.

Black-out heter det på teatern när det blir alldeles mörkt mellan två scener.

Den ena scenen slutar och innan man vet ordet av ska en annan scen börja.

Det blir alldeles svart.

Black-out.

Och i det kompakta mörkret, osynliga för ögat, rör sig svartklädda scenarbetare för att montera ned en värld och skapa en annan.

Några millisekunder senare förbyts mörkret. En ljuskägla vibrerar och vidgas.

En ny värld öppnar sig.

Nästa scen.

LÄS MER: "Jag önskar mig ett Metoo 2.0"