Till tonerna av Seinabo Sey stegar tjejerna i Kulturskolans dramagrupp Unga vuxna in på en ursnygg, sparsmakad scen med speglar och en soffa. De är svartklädda med gröna mössor.
Med enad röst mässar de: Jag ringer mina bröder.
Mobilen ringer och ringer. Har ni hört? En explosion. Mitt i city. Huvudkaraktären Amor, KTH-nörd som gärna döper sina vänner efter periodiska systemet, vaknar upp till en stad i sträck. Inom honom växer paniken.
Han kämpar för att få sig och sina vänner att bete så normalt de bara kan: Klär sig anonymt (men inte så anonymt att det sticker ut i sin anonymitet), gå vanligt och ha ingen misstänkt stor ryggsäck.
Vem blir jag när andra ser mig? Kan jag själv påverka den bilden? Det är med de frågorna tjejerna tar sig an Jonas Hassen Khemiris tokhyllade text.
Och det görs med allra största ödmjukhet. Väl medvetna om sin privilegierade position i samhället som vita svenskfödda har de kämpat hårt med att utmana sina egna fördomar. Har vi tolkningsrätt till den här texten? Att göra det är oerhört starkt, att ens ge sig på ett manus som uppenbart inte kommit till för just dem att tolka.
Historien handlar om paranoia, vänskap och kärlek samt ett trasigt borrhuvud. Författaren Jonas Hassen Khemiri skrev texten efter självmordbomningen i Stockholm 2010. När efterlysningen efter den första gärningsmannen gick ut insåg han att signalementet stämde in på honom själv och många fler. Mitt i skräcken visste man inte vem som var misstänkt.
Texten är både humoristisk och tragisk samtidigt. Replikerna är otroligt rappa, som kastas fram och tillbaka mellan skådespelarna. Ingen missar och ingen spelar över. I uppsättningen på Regionteatern delar tjejerna på rollen som Amor, vilket ger karaktären djup och variation. Matilda Olsson är fantastiskt kaxig som hyperaktiva vännen Shavi, som hela tiden ringer ("bror, vad händer?").
Jag har tidigare sett pjäsen på en av Sveriges största scener med proffsskådespelare. Medlemmarna i Unga vuxna tolkar Jag ringer mina bröder minst lika trovärdigt. Kemin mellan skådespelarna går nästan att ta på. Tårarna börjar rinna när den döda mormodern får Amor att inse att han inte är ensam, att omvärldens dömande blickar bara finns i hans huvud.
Inte helt oväntat blir det en extra föreställning på torsdagen. Jag hoppas ärligt talat att tjejerna får spela pjäsen tusen gånger om. För så övertygande är de. Det är en enormt viktig historia om vi och dom. Framför allt rör den till i skallen på publiken, och det är det få föreställningar som faktiskt gör.
Tjejerna gick in i föreställningen med frågan: Är detta vår sak att tolka? Ja, det är vår allas sak. För pjäsen handlar om oss alla och om vårt samhälle.
