Carlings rutin viker sig inte i stormen

Gunhild Carling besökte Uddevalla i onsdagskväll med sin jazzvarieté.

ANNONS
|

Musiken trotsar språk och gränser. Den går dit orden inte når och tillåter oss att uttrycka det som vi saknar andra medel att klä vår jordiska upplevelse med.

Gunhild Carling har varit i blåsväder på grund av pappans och brödernas (nej, de är inte med i bandet denna kväll) politiska åsikter. Trots detta kommer hon till Östrabo med samma energi och glöd som jag sett henne uppvisa på scen förr. Swing av den äldre sorten verkar inte ha med politik att göra – eller?

Själv är jag musikskribent och kommer därmed prata om ljudbilder och en och annan håraccessoar. Precis som vanligt alltså. Om cirkusen kring familjen Carling påverkat biljettförsäljningen eller ej var svårt att avgöra; varken fullsatt eller märkvärt tomt var det i de sammetsröda stolsraderna.

ANNONS

Gunhild Carling är en rutinerad och skicklig underhållare. Med röda hibiskusblommor fästa i sitt platinablonda hår genomför hon otaliga – och hissnande snabba – klädombyten under kvällen.

Den höga hastigheten på Carlings instrumentbyten är fascinerande. Låter jag blicken vila i mitt anteckningsblock mer än fem sekunder har hon bytt från trombon till trumpet, hunnit dra fram blockflöjten ur fickan (ja, Carling bevisar att blues på blockflöjt inte är så dumt) eller rulla fram sin harpa på scen.

På harpa hör vi Blue moon och stundtals får Carling harpan att låta som det kinesiska instrumentet pipa. Med lite andrum kunde nog detta nummer bli fint, men nu känns det som att autopiloten är på när hon river av x antal pentatoniska skalor på rad.

Carling är en sann multiinstrumentalist. Att hoppet mellan till exempel säckpipa och blockflöjt inte är jättestort kan ändå vara värt att ha i åtanke för den som försöker förstå hur man i ett jordeliv kan hinna med allt detta. Showens logistiska lösningar som gör instrumentbytena möjliga är mer outgrundliga – har varieténs eminente magiker Jakob Schenström ett finger med i spelet?

Många av styckena som Gunhild Carling framför under kvällen är egenskrivna. Dessa är rytmiskt och harmoniskt autentiska för ett tidigt swingband och hon framför dem med rutinerad charm. Hennes sång har lite av Holidays bett i sig, och ett klassiskt jazzvibrato i slutet av fraserna.

ANNONS

Carlings sång har en vila i sig, som jag inte finner i hennes instrumentella spel – detta används snarare för att höja showens energi. Som improvisatör visar hon att hon kan sina jazzfraser, men jag skulle gärna hört färre och längre solon.

Nu sitter jag på första rad som en nyfödd, med tusen saker dinglande från min babymobil. Allt jag vill är att kunna fokusera på en liten, grå elefant.

ANNONS