Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

COOLA. Charlotta Andersson och hennes trio spelade avslappnat under torsdagens konsert, både jazz- och rockinfluenser fanns i den musikaliska blandningen. 

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Charlotta briljerar på sin gibson

I torsdags besökte Charlottas Burnin' Trio L'jazz i Ljungskile. Bohusläningens recensent imponerades av en cool gitarrist.

Jazz

Charlottas Burnin’ Trio
konsert
24/9, L'jazz, Ljungskile

Det hör till ovanligheterna att tjejer spelar jazzgitarr. Med detta sagt kan vi lägga frågan om kön åt sidan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Det var inte fullsatt i Folkhögskolans Ulvösal (eller 36:an, som den vardagligt kallas) i torsdags kväll. Men med runt 35 par spetsade öron var stämningen i salen ok och det enda som skvallrade om en låg publiksiffra var i slutändan de överblivna baguetterna som skulle sålts i fikapausen. Får det lov att vara en baguette med brie?

Jazzgitarristen Charlotta Andersson håller sig cool under kvällen. Att hon har hämtat inspiration från Harry Potter och Bröderna Lejonhjärta till sina låttitlar är inget hon sticker under stolen med. Jag får en påminnelse om att Harry Potter-generationen, som i min värld fortfarande går i fyran, växt upp nu. Charlottas Burnin’ Trio träffades på Malmö Musikhögskola, och förutom Andersson hörde vi Jonas Nilsson på kontrabas och Natanael Salomonsson på trummor. Att se dem på scen tillsammans är som att genom nyckelhålet beskåda ett privat övningsrumsjam, som innehåller mycket glädje och musikalisk gemenskap. Trion är ute på en så kallad Pulsslagsturné (ett initiativ från bland annat Svensk Jazz) och turnépremiären var just här, på L’Jazz i Ljungskile.

Låtarna som spelades under kvällen var Charlotta Anderssons originalkompositioner, som är till viss del distat rockiga, ibland mörkt, beslöjat jazziga, aldrig sentimentala. Vi hörde allt från molligt grooviga låtar (titel: Thunderbolt) till The Pope – en snabb swing, smittande, tilltalande. Bäst tycker jag att det funkar när gruppen spelar just swing i snabbare tempon. Då finns det en lätthet i Anderssons spel och ett driv i kompet.

Många av låtarna innehåller små snuttar av mellanspel och sektioner som tar oss från ett musikaliskt groove till ett annat. Vissa av dessa fungerar som passager där dynamiken går upp i intensitet, och/eller som underlag för till exempel ett trumsolo av Salomonsson. Men jag tröttnar snart på i olika låtar återkommande kromatiska, statiskt uppgående powerackord på gitarr. Upprepade ackord hade kunnat funka om harmoniken, ackorden, var fantastiskt spännande eller om kompsektionen lekt ännu mer runt det statiska.

Nå! Det som lyfter trions musik är Charlotta Anderssons solon som är flyhänta men på samma gång avslappnade, kromatiska med ett och annat jazzlick instoppat, men även inbjudande melodiska.

Extranumret Taj Mahal är kvällens höjdpunkt. Låten är lagom lång, med intressanta fraser i melodin som vid upprepning förskjuts. Taj Mahal innehåller även kvällens finaste solo av Andersson: ett ylande och intensivt, längst upp på gitarrens hals.