Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Danny Saucedo månade om publikkontakten på Mortens.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Dagny Torpedo – vem är det?

Denna ärligt uppriktiga fråga fick jag av en släkting dagen då Danny Saucedo spelade på Mortens i Uddevalla. Och varför nämner jag detta? För att jag vill påpeka att musikens och konstens krokiga vägar sträcker sig både runt, kring och förbi Idol som musikaliskt tillhåll.

Danny Saucedo

Mortens Krog, Uddevalla

Fredag 13/11 2015

Någons älskling befinner sig med andra ord i näste mans döda vinkel.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Så, vidare till Danny, som han ju kallas. I fredags blev han kärleksduschad av sina fans i Uddevalla; kvinnor som entusiastiskt belägrade scenkanten med visst våld och envishet. Männen i publiken graviterade mot baren och såg i mina ögon förundrat (om än trivsamt) roade ut. Mortens publikkapacitet nådde sin absoluta maxgräns denna kväll och att kalla oss i publiken för sardiner i en plåtask vore en underskattad bedömning av situationen.

Dannys entré var alldeles lagom dramatisk – ett tag efter att bandet börjat lira gled han in på scen genom teaterröken. Publikens jubel visste inga gränser.

En eloge vill jag ge till bandets ljudtekniker – jag har aldrig hört både sång och bas så tydligt i denna lokal förut. Kanske går Dannys sång fram extra bra för att det inte finns andra instrument som tar stor plats i mellanregistret (hans gitarr, som ibland trakteras, är svag i mixen).

Mestadels hör jag trummor, basgångar så tunga att mina inre organ ofrivilligt verkar byta plats, och klämmiga melodisnuttar från diverse keyboards. Produktionerna är storslagna men förvånansvärt sparsmakade, med Danny allra längst fram i ljudbilden förstås.

Dannys sång är flexibel och stark med precis rytmik, sången är i konstant fokus. Bröströsten och falsetten behandlar han med lika mått lätthet och intonationen är god, ända fram till extranumret. Då sprakar projicerade fyrverkerier igång på scen och den koordinerade dansen når sin energiska kulmen. Inte konstigt att Dannys wailande i falsett blir lidande intonationsmässigt under så intensiva ansträngningar.

Denna show är genomtänkt och proffsig, till och med när han och bandet tar sig en shot på scen misstänker jag att detta finns med i låtlistan, inskrivet, repeterat.

Danny framförde ett stort antal låtar som det verkade finnas ett outtröttligt sug efter: vi hörde till exempel Brinner i bröstet (undertecknads personliga favorit), samt In the club.

Så som i himlen gav han oss däremot bara en liten snutt av, för att tillfredsställa de som längtat efter att höra just denna sång in real life. Detta var en snygg lösning av Danny, för om mellansnacket hade svårt att tränga igenom publikens sorl och högljudda kärleksförklaringar hade denna sång kämpat i motvind.