Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Dansant på Clandestinos utflykt

Clandestino Festival avslutades i söndags på Gerlesborgsskolan. Bohusläningens recensent gav högt betyg till Nahawa Doumbia från Mali.

Världsmusik

Nahawa Doumbia

Clandestino Festival

11 juni, Gerlesborgsskolan

Clandestino Festival är ett ambitiöst, färgstarkt och mångkulturellt arrangemang, som 2017 fyller 15 år.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Merparten av musikfestivalen äger rum i Göteborg, men enligt tradition anordnas en del av programmet även i Bottna; söndagen i Norra Bohuslän avslutades med dansparty på Gerlesborgsskolan.

Sångerskan Nahawa Doumbia från Mali bjöd på svänget. Hon är en slags drottning av Wassoulou-traditionen och improviserar med kraftfull och raspig röst fram sina melodier.

Vid hennes vänstra sida – maken N’Gou Bagayoko på stålsträngad gitarr samt ett güiro-liknande slagverksinstrument (tänk: gurkan i latinmusik – och det var inte svårt att under konserten höra kopplingar till brasilianska rytmer).

Bagayokos gitarrspel bestod nästan enbart av korta riff på ett ackord – upprepade mönster som sätter tonaliteten för sången. Det omisskännliga afrikanska gitarrsoundet skapas av att gitarren går genom en Fenderförstärkare med viss distorsion.

Vid Doumbias högra sida finns Drissa Sibide, som sjunger och spelar den kora-liknande lutan n’goni. Även om detta visserligen är ett stränginstrument, och Sibide tar en del solon i sann rockgitarr-anda, så är det instrumentets perkussiva effekt som är av störst vikt för bandsoundet: han vänder och vrider på rytmerna, placerar rytmiska figurer lite varstans i takten samt spelar fills (instrumentala kommentarer i slutet av sångfraser) i fint samspel med: Mamadou (Badji) Diabate på djembe. Diabate hanterar djemben som det många möjligheters instrument det faktiskt är, med hänsyn till polyrytmer samt bas och diskant (lågt och högt). Denna trummas rykte har naggats i kanten på grund av att den (likt till exempel dragspelet) är ett relativt lättspelat instrument. Men! Enkelt att spela nybörjardjembe – svårt att vara djembemästare.

Bandets femte medlem är Mamadou Diarra, som spelar doundounba – ett gäng traditionella trummor som bland annat intar en slags baskaggeroll. Även Diarra leker med rytmerna och trummornas tonhöjd, på ett viktigt men mer tillbakadraget sätt än sina vänner på scen. Han spelar de rytmer som vi lyssnare känner i kroppen, men mer sällan spetsar öronen inför, under konserten.

Vilken för oss till stycket om uppmärksamhet. Att som lyssnare fokusera på ett rytminstrument i taget i denna musik är en sann resa – varje instrument har ett groove som är helt eget och upplevelsen av styckena blir helt annorlunda beroende på var örats fokus ligger.

Med aktivt fokus i åtanke kan man sedan välja att bara ta in bandets stora kollektiva energi, ställa sig upp och dansa.