Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt Bohusläningen
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
I Lysekil har musikskolan haft det kämpigt och trots att det nu är över hundra barn i kö är det här minst pengar satsas.  Bild: Sara Kirudd
I Lysekil har musikskolan haft det kämpigt och trots att det nu är över hundra barn i kö är det här minst pengar satsas. Bild: Sara Kirudd

Debatt: "En musikskola måste få kosta"

Före detta musiklärare Åke Drougge reagerar på att det satsas för lite pengar på musikskolan i Lysekil.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att många verksamheter i samhället idag dras med nedskärningar är tråkigt, men kanske av ekonomiska skäl nödvändigt.

Musikskolorna är ju en verksamhet som inte är obligatorisk, utan det är upp till varje kommun om man ska ha en musikskola och hur mycket den får kosta. Tyvärr är det så att när det dras ner är det ofta kulturen som får stå tillbaka. Jag har själv jobbat i Lysekil som musiklärare på högstadiet i drygt 30 år och har på nära håll sett hur musikskolan successivt har stympats.

Redan innan den stora neddragningen 2014 var musikskolan nedläggningshotad. Om jag inte minns fel så var det på 1980 eller 90-talet. Stora protester från föräldrar, elever och inte minst boende i Lysekil lyckades då stoppa en total nedläggning. År 2014 kom den stora neddragningen och då halverades hela verksamheten. Då beslutade kommunalfullmäktige om besparingar och hela trä- och bleckblåsundervisningen lades ner. Två heltidstjänster försvann och än idag vet jag inte varför kommunen valde att lägga ner just den delen av musikskolan. Man kunde lika gärna ha lagt ner piano, fiol, gitarr, trummor, sång eller dans.

Om man ska ha en musikskola värd namnet så ska den vara fullödig, inte stympad

Musikskolan hade på 1980- och 90-talet tre blåsorkestrar med allt från nybörjare i Orkangänget och mellanorkestern Stormbandet till de riktigt duktiga i Lysekil Windochestra, sammantaget cirka 75 elever. Från Windorchestra fick sedan elever successivt chansen att spela i en vuxenorkester, Lysekil Symphonic Band, som när den var som störst bestod av drygt 60 musiker i åldrarna 12 till 85 år.

Neddragningen av musikskolan 2014 har resulterat i att nästan inga unga blåsmusiker kommer underifrån och i takt med att de äldre blir äldre och inte längre kan spela på grund av sjukdom eller ålder, så har Symphonic band sakta krympt till en musikkår med idag 14 musiker med en mycket hög medelålder. På sikt så blir det nedläggning – i och för sig inget som är typiskt för just Lysekil utan snarare en trend i hela Sverige. I Västra Götalandsregionen har flera orkestrar från olika städer fått gå samman för att över huvud taget överleva.

Många av de elever, över hundra stycken, som idag står i kö för att få en plats i Lysekils Musikskola, kanske skulle vilja spela något blåsinstrument, men det går inte idag. Om man ska ha en musikskola värd namnet så ska den vara fullödig, inte stympad. Och då måste det få kosta, men tyvärr har kommunen istället valt att lägga ner delar av verksamheten, eller bidra med ytterst lite pengar på musikskolan per invånare.

Det är inte alla ungdomar som vill idrotta utan kanske hellre vill satsa på musik.

Trots att jag vet att man inte ska sätta olika verksamheter mot varandra kan jag ändå inte låta bli att reflektera över varför idrotten inte behöver dra ner på verksamheter när kommunens ekonomi är ansträngd. Det satsas på idrottshallar i varje kommundel; Lysekils centralort, Brastad och Skaftö. Plastgräsfotbollsplaner byggs på flera håll och detsamma gäller ombyggnad och renovering av ishall och simhall. Det är jättebra att de ungdomar som idrottar får tillgång till dessa arenor, men det är inte alla ungdomar som vill idrotta utan kanske hellre vill satsa på musik.

Men om man bor i Lysekil och vill spela ett trä- eller bleckblåsinstrument, då blir det stopp. Den verksamhet som bedrivs i musikskolan i Lysekil idag fungerar säkert bra för de som är intresserade av piano, fiol, gitarr, trummor, sång eller dans, men är eleven intresserad av trä- eller bleckblås, ja då finns inga möjligheter till detta.

Det är helt säkert så som rektor Åse Andrén Gustafsson konstaterar: ” Jag fick ta hand om spillror. Men vi lyckades bygga upp igen, tack vare en fantastisk personalgrupp. Vi gör det vi kan och vill göra nu, och det vi gör - gör vi riktigt bra!”

Jag kan bara konstatera att det är synd att inte alla instrument i en orkester inkluderas i verksamheten, vilket på sikt blir en utarmning av musiklivet i Lysekil.

Åke Drougge

Före detta musiklärare i Lysekil