Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Finstämt. "Vackert så att tårarna bränner innanför ögonlocken", menar Bohusläningens recensent om Margareta Bengtsson och Anders Jormin.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

En resa genom det musikaliskt finstilta

Anders Jormin och Margareta Bengtson gjorde sitt första framträdande som duo i lördags.

Klassiskt

Margareta Bengtson och Anders Jormin
Metamorfoser
13 februari, Konsthallen, Bohusläns museum Arrangör: Collegium Musicum

En stor publikskara satt bänkad i Bohusläns museums konsthall. Vissa framsteg hade gjorts i form av scenbelysning sedan föregående konsert i Collegium Musicums arrangemang (tack!). Men, jag tror att det finns möjlighet till vidareutveckling här. Att som lyssnare sitta i taklampornas kalla sken, tja, det är lite… avtändande. Eftersom duons musik var så nära och subtil hade det även varit fint att komma ännu närmre musikerna; jag såg framför mig ett mörkt rum där vi satt i en cirkel runt duon och badade i deras ljudvågor. Med detta sagt har jag avverkat det jordiska huvudbryet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Vidare mot himlen i linjär uppåtstigande ordning. I kontrabasisten Anders Jormins och sångerskan och harpisten Margareta Bengtsons breda repertoar finns till exempel ett stycke av Stefan Forssén – framförd solo av Jormin – och tvåstämmiga inventioner av J S Bach, genom vilka Bengtson (tidigare medlem i Real Group) obehindrat låter sin röst segla fram. Att konstellationen är nystartad märktes bara i de små detaljerna, som att Jormin slår av ett styckes sista ton ett par sekunder innan Bengtson klipper sustainet på sin harpa. Ett stort antal originalkompositioner fanns på programmet och ett flertal av dessa stycken hade sitt uruppförande just här, inför Uddevallapubliken. Bland annat hörde vi Bengtsons tonsättningar av Ylva Eggehorns poesi och Jormins tonsättningar till rader ur Hamlet, samt till en egenskriven text. Bengtsons kompositioner är ljusa till färgen, något okomplicerade och griper inte tag i mig harmoniskt eller melodiskt.

Men de valda texterna är innehållsrika och hon framför dem mycket väl, med kommunikativ tydlighet och sångteknisk skicklighet. Harpans klang fyller rummet och Bengtson spelar med dynamisk bredd och lekfull lätthet. Det är i de stycken som Jormin skrivit som duons sound blir verkligt spännande. Jormins originalmusik innehåller simultant både inbjudande värme och motstånd. Kompositionerna är inte förutsägbara men inte heller intellektuellt svåråtkomliga, de är ett resultat av hans stora inneboende musikalitet.

Jormins spel är en genre för sig och han lägger stor vikt vid det finstilta i sin frasering. Kontrabasen låter under hans fingrar stundtals som en bansuriflöjt, stundtals som en kinesisk erhu (dock befriande osentimentalt). I hans stråkföring verkar grundtonen vara av mindre vikt, det som når örat är till lika stor del alla de dansande övertoner som hans arco skapar. Anders Jormin är en nationalklenod, om jag nu får lov att säga så om en levande varelse.