Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Ester Hennings kraft lever vidare

"Jag är den största konstnären!", förkunnar Ester Henning för världen. I romanen "Drömmen om Ester" fascineras författaren Anna Jörgensdotter av hennes motstånd och okuvliga konstnärliga kraft.

"Fröken har anlag men är tyvärr färgblind". Anders Zorns dom över några av Ester Hennings tidiga målningar kommer utan tvekan, hon bör satsa på skulptur. Men det är förstås ingen kvinnosyssla.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

"Vad menar herr Zorn, att färgerna inte samarbetar?", kontrar den unga Ester Henning enträget.

Den aspirerande konstnärens besök hos bygdens stora stjärna är talande på flera sätt. Klyftan mellan honom och en kommande djärv konstnärsgeneration blir tydlig; i dag ses Ester Hennings sätt att använda färg som nyskapande. Men mötet är också Ester Henning i ett nötskal - ett omättligt behov av att skapa, och med drömmar större än hon själv.

- På en av Anders Zorns fester, när alla kvinnor var klädda i folkdräkt, klädde hon sig i säckväv. Jag undrar så var hon fick det motståndet ifrån, säger Anna Jörgensdotter, som fortfarande, sex år efter sitt första möte med Ester Henning, förundras över sin romankaraktär.

Störst av alla

Anna Jörgensdotter har rest från hemstaden Gävle till Stockholm och sitter nu på trappan till Liljevalchs konsthall på Djurgården. För snart 100 år sedan tog sig Ester Henning just hit, på konsthallens billighetsdag, för att se premiärutställningen med Bruno Liljefors, Carl Larsson och Anders Zorn. "Så där kan du aldrig göra, Ester. (...) Du har det inte i dig", säger hennes inre röst i "Drömmen om Ester", men det bestående intrycket är snarare det av konstnären som bestämt sig för att bli störst av alla.

- Å ena sidan uttrycker hon högt att hon vill vara den största konstnären, hon är så jäkla bra . Å andra sidan gör hon hellre sönder en målning än låter omvärlden bedöma den. Jag tror att hon har hjälpt mig att skita lite mer i vad andra tycker, säger Anna Jörgensdotter.

Ester Henning växer upp i en fattig skomakarfamilj i Mora kring förra sekelskiftet, men tar sig tidigt till Stockholm där hon sliter hårt för att försörja sig vid sidan av konstskolan. Där går snart såväl skola som jobb och bostad om intet, hon får diagnosen schizofreni och tillbringar 66 av sina 97 år på olika psykiatriska avdelningar. Hon broderar på lakan, målar under stolsitsar och på väggar - och möter till slut en kurator som förser henne med färger och papper.

Kände igen sig

Det var Maude Nycanders uppmärksammade dokumentär, "Konstnärinnan på avd. 22", som gjorde Anna Jörgensdotter närmast förälskad. Hon hade just fått sitt andra barn och behovet av att skriva var enormt, samtidigt som dottern inte ville sova.

- Ester blev en kanal. Jag kände igen mig i hennes svårigheter, att hitta utrymme för skapandet och omvärldens begränsningar.

Att det skulle bli en roman visste hon inte, det viktiga var känslan av att hitta kreativitetens kärna, skrivandet för hennes egen skull.

- Jag såg framför mig hur jag skulle komma djupare in i henne och därmed i mig själv. Men det faktum att hon har funnits på riktigt begränsade mig. Jag har aldrig skrivit om en verklig person förut och kände att jag inte kunde hitta på vad som helst. Det här är min fantasi men jag måste behandla Ester med respekt.

Skyllde på Anders Zorn

Många gånger har hon frågat sig hur Ester Henning hade klarat sig i dag, men också hur hennes eget liv hade tett sig då? Anna Jörgensdotter har själv erfarenheter av psykvården, hon har tillbringat ett år på Ulleråker med ätstörningar och djup depression.

- Jag började läsa kvinnohistoria och feministisk litteratur och det blev ett redskap för att bli frisk. Jag kunde se att det inte bara var min skit att bära. Det är så lätt att lägga skuld på sig själv, för att man inte klarar av att rycka upp sig.

Anna Jörgensdotter vände ilskan till en sorts aktivism, och hon tror att Ester Henning säkert hade känt sig mindre ensam om hon hade läst Nina Björk eller Victoria Benedictsson. Samtidigt har Ester Henning hjälpt Anna Jörgensdotter att se omvärldens begränsningar.

- Hon skyllde sin sjukdom på Anders Zorn, det är så spot on. Han hade allt det som hon inte fick, han representerade hela det patriarkala väldet. På ett sätt var det ju hans fel att hon inte fick det utrymme hon ville ha. Men av omvärlden sågs det förstås som ytterligare ett sjukdomstecken.