Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

'Yung Lean: in my head' följer den svenske rapparen genom karriären. Pressbild.
"Yung Lean: in my head" följer den svenske rapparen genom karriären. Pressbild. Bild: Björn Tjärnberg

Filmrecension: Ärligt om Yung Lean

Från uppgång till fall – och uppgång igen. Dokumentären om Yung Lean följer en perfekt dramaturgisk kurva.

"Vem är egentligen den där vita snubben från Sverige som alla pratar om", frågar sig en röst i inledningen av "Yung Lean: In my head". Jonatan Leandoer Håstads artist-alterego började hajpas på Youtube 2013, vilket snart ledde till turné på andra sidan Atlanten.

Men i takt med framfångarna börjar gränsen mellan Yung Lean och den verkliga Leandoer Håstad suddas ut – ja, egentligen tycks alla gränser i den då tonårige artistens liv försvinna.

Filmen har allt som en musikdokumentär behöver: En geniförklarad killmusiker, ett gäng grabbar som har svårt att hantera den plötsliga framgången, tokstora mängder alkohol och droger, allvarliga anklagelser, psykisk ohälsa och sedan: ljuset.

Yung Lean är kanske mer känd utomlands än i Sverige, med hundra miljoner strömningar på Spotify. Han har tidigare varit sparsam med intervjuer, men här lyckas regissören Henrik Burman komma innanför skalet. I filmen finns både ärliga middagar med mormor och bilder på huvudpersonen iklädd landstingströja inom psykiatrin.

Och mycket hinns med, trots de medverkandes unga åldrar. När Yung Lean och hans Sad Boys sitter i bekväma intervjufåtöljer och blickar tillbaka på stökåret 2015 ser de fortfarande ut som pojkspolingar.

En fördel med att göra en dokumentär om någon från generation Z är att de själva redan har samlat mängder av rörligt material i sin mobilkamera. Antagligen krävs det både ångestdämpande och andningsövningar för att orka gå igenom den förmodade oändliga mängden skakiga vertikala klipp (testa själv att mäta den konstnärliga kvaliteten på dina senaste 100 mobilfilmsinspelningar). Samtidigt är det just det som ger unika ögonblicksbilder från Yung Leans artistresa.

Och visst är det lite nostalgiskt med amatörmässiga konsertklipp där tusentals människor trängs i takt. Långt innan myrkotten åt fladdermusen, eller vad det nu var som hände som förde in oss i det konsertlösa 2020 och som kanske omöjliggör att du kan se den här filmen på bio.

Trots att resan är rätt förutsägbar med rockmyten, drogerna och demonerna, kittlar det i magen när de berg- och dalbaneliknande vändningarna sker, helt enligt den dramaturgiska modellen.

Filmen belyser en ohälsosam bransch och en kultur som har fått katastrofala konsekvenser för dem som inte har dragit i handbromsen i tid. I en scen konstaterar Yung Lean att han lika gärna kunde ha dött, i en annan pratar han i förbifarten om att ta en kaffe med Avicii.

Sofia Sundström/TT

Yung Lean med ett fan i dokumentären om hans liv. Pressbild.
Yung Lean med ett fan i dokumentären om hans liv. Pressbild. Bild: Björn Tjärnberg

Genre: dokumentär

Premiär: 27 november

Medverkande: Jonatan Leandoer Håstad, Carl-Michael Berlander

Regi: Henrik Burman

Speltid: 97 minuter

Betyg: + + + +