Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Magizoologen Newt Scamander och den amerikanska magipolisen Tina Goldstein (Eddie Redmayne och Katherine Waterston) måste resa till Paris för att konfrontera en ondskefull trollkarl i ”Grindelwalds brott”. Pressbild.

Filmrecension: Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott

Skurkarna imponerar mer än hjältarna i den andra filmen om magizoologen Newt Scamander. Filmskaparna fjäskar för Harry Potter-nördarna, men missar också vad som gjorde originalet så angeläget: en huvudperson med svärta.

När Peter Jackson bestämde sig för att göra tre filmepos utifrån JRR Tolkiens bok ”Hobbiten” höjdes många ögonbryn. Hur vrider man ut åtta timmar film ur en barnbok på knappt 300 sidor? Svaret finns i resultatet: ”The hobbit”-sviten blev i stora stycken både seg och tom, och stod sig slätt i relation till ”Sagan om ringen”-trilogin.

Skaparna till ”Harry Potter”-spinoffen ”Fantastiska vidunder” har gått några steg längre. Av grundmaterialet – ett litet häfte på 34 sidor, en plojig ”lärobok” från trolldomsskolan Hogwarts som gavs ut till förmån för välgörenhet 2001 – ska det göra sammanlagt fem långfilmer.

Den första, ”Fantastiska vidunder och var man hittar dem”, kom 2016 och var en charmig men rörig historia om magizoologen Newt Scamanders äventyr i 1920-talets New York. Men den slutade med en knall, när magipolisen Percival Graves (Colin Farrell) visade sig vara den förklädde superskurken Gellert Grindelwald (Johnny Depp) – en mytisk person för Harry Potter-fans, framför allt för att han ska ha fått Albus Dumbledore på fall.

Fattade du ingenting av det där? Då är nog ”Grindelwalds brott” inte någonting för dig. Film nummer två riktar sig om möjligt ännu mer till dem som kan sin Harry Potter utan och innan, och breder på tjockt med nördfjäsket.

Redan i filmens första scen bryter sig Grindelwald ut ur sin fångenskap. Han ger sig ut på ett populistiskt korståg för att göra de renblodiga trollkarlarna till världens härskare. Där ingår att värva den plågade men mäktige unge magikern Credence (Ezra Miller) som desperat söker sitt ursprung, men Grindelwald stöter på patrull i form av Newt Scamander (Eddie Redmayne) och hans vänner.

Resultatet är både infantilt och rejält våldsamt, och det är svårt att se vem filmen riktar sig till. Men den främsta anledningen till att ”Grindelwalds brott” aldrig lever upp till Harry Potter-sviten är huvudpersonen. Newt är auktoritetsskygg och lite tilltufsad, men han har inget av den svärta som gjorde Harry till en så intressant figur.

I stället blir det mörkermännen som utgör ljuspunkterna i filmen. Johnny Depp är bättre än på många år, han har skalat bort allt sitt patenterade trams i rollen som den både strame och enigmatiske Grindelwald. Och Ezra Miller som Credence – det misshandlade barnet som drivits till ondska – förmedlar en smärta som åtminstone glimtvis förvandlar den prilliga trollkarlsvärlden till en verklig plats.