Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Under ett år får vi följa den komplicerade relationen mellan Naomi Carter och Edvin Kempe, i dokumentären ”Parning”. Pressbild.

Filmrecension: Hudlöst om 90-talister

Hur dejtar unga människor i den digitala eran? Det var utgångspunkten för filmexperimentet ”Parning”, som tog en oväntad vändning när de två försökspersonerna tillbringade natten tillsammans.

Någonstans mitt i ”Parning” händer något som gör mig glad ända in i själen. 23-åriga Naomi Carter, en av filmens huvudpersoner, berättar om ett ragg, en kille som hon låg med tre gånger utan att han ens försökte ge henne en orgasm. Hon himlar med ögonen, flinar mot kameran och visar med all tydlighet att tre gånger var fullt tillräckligt – vem orkar, liksom?

Naomi och Edvin Kempe, som är filmens andra huvudperson, får i uppgift att filma sig själva under ett års tid. Regissören Lina Maria Mannheimers ursprungsplan är att följa två 90-talister och deras upplevelser i den moderna dejtingvärlden. Mannheimer får tillgång till deras digitala kanaler och intervjuar dem över nätet en gång i veckan, men avstår från att träffa dem i verkligheten.

Alldeles i början av processen tar projektet en oväntad vändning, när Naomi behöver hjälp med en mjukvaruinstallation, och Edvin råkar befinna sig i närheten. Åtta dagar senare har de hunnit skicka 3000 meddelanden till varandra. Deras möte blir filmens nya utgångspunkt, starten på en berättelse om förälskelse, sex och hur man navigerar i en kakofoni av valmöjligheter.

Medan Naomi utan skam pratar om att kräva sexuell tillfredställelse brottas Edvin med sin bristande sexuella erfarenhet och initiativförmåga, med hur år av mobbing och ensamhet har påverkat hans självkänsla. Deras relation böljar fram och tillbaka, hjärtan krossas och nya band växer fram.

Filmen djupdyker i det som är unikt för samtidens dejtingvärld: lättillgängligheten, förgängligheten, behovet av ständiga likes. Men det jag tar med mig är ändå hur mycket som förblir sig likt i hur vi människor närmar oss varandra: rädslan för att bli avvisad, den ständigt skiftande maktbalansen, problemet med taskig tajmning, väntan vid telefonen (eller, i det här fallet, vid Skype/Facebook/Instagram).

Den stora överraskningen är hur snygg filmen är, med tanke på att det är huvudpersonerna själva som står för filmandet (med mobilkamera). Slående skickligt placerar de telefonen för att få till en spännande vinkel eller fånga känslan i en scen. Kanske säger det mer om Naomis och Edvins generation än hur de tacklar sex och relationer – deras förmåga att rama in sina liv och visa upp dem för världen.