Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Är det inte Mr Bean där på dansgolvet? Nej, det är bara Rowan Atkinson som återanvänder lite gamla tricks i den tredje filmen om spionen Johnny English. Pressbild.

Filmrecension: Johnny English strikes again

Mr Bean leker James Bond med teknikskräck. Mer än så behöver man egentligen inte veta om den här på så många plan alltför nostalgiska filmen.

Men ok då: När den katastrofale agenten Johnny English kallas tillbaka i tjänst efter att exakt alla andra i MI7:s hemliga agentstall har blivit avslöjade av en ond hackare, konstaterar premiärministern (en som alltid utmärkt Emma Thompson) att "det här landet är i fullständigt kaos".

Här är det förstås fritt fram för samhällsintresserade läsare att dra brexitparalleller och läsa den fortsatt mycket antifranska (och lustigt nog stundtals ryssvänliga) handlingen som en bild av Storbritanniens nya kurs i det politiska landskapet.

Eller så njuter/plågas man bara av den fundamentalt enkelspåriga humorn i filmen, som känns som en relik från tiden då Rowan Atkinson först slog igenom som den älskvärde barnmannen Mr Bean 1989. Även om Johnny English har en aura av stilfull spionsnitsighet är det ändå Rowan Atkinsons paradroll som den fumlige, omogne Mr Bean som lyser igenom när de kniviga situationerna han hamnar i alltid går över styr.

Den här gången handlar motgångarna framför allt om motsättningar mellan den analogt fostrade English och vår tids hetsiga teknikutveckling.

Han vill köra sin gamla bensindrivna Aston Martin och fnyser åt elbilar och den mobiltelefon han förväntas kvittera ut i spionhårdvaru-utlämningen. "Var är min pistol", undrar han misstroget. Tiden har flugit ifrån honom, men för både Johnny English och för den delen av publiken som förmodligen också kan känna sig lite vilse i allt nytt, väntar såklart en upprättelse.

Har man som undertecknad en viss förkärlek för småkorkad slapstick, som exempelvis kan uttryckas i ett överfall medelst surdegsbaguette, så kan det utlovas en hel del fniss i "Johnny English strikes again". Men mest är filmen, liksom det politiska läget i England, precis som den plågade premiärministern beskriver det: En enda röra. Den här filmiska varianten är dock betydligt mer lättglömd och oförarglig än den andra.