Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Samspelet mellan Philip Zandén och Simon Settergren är filmens stora behållning. Pressbild.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Filmrecension: Kärleksbrev om psyksjuk pappa

Trots några skavanker ger "Kungen av Atlantis" en varm inblick i hur det är att ta hand om en schizofren förälder – genom svåra påfrestningar, men också stunder av glädje.

Pappa Magnus (Philip Zandén) är kung över det mytomspunna Atlantis och han styr sitt magiska rike med en liten eldgaffel, trygg i förvissningen om att hans kronprins, den vuxne sonen Samuel, en dag ska ärva tronen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Men för Samuel (Simon Settergren) är livet inte särskilt magiskt. Han har hoppat av en fin utbildning i London för en tillvaro som omvänt curlingbarn. Livet går nu ut på att hjälpa den psykiskt sjuke fadern med vardagssysslor, lugna honom när han är förtvivlad, tjata i honom medicinerna och att försörja honom med fickpengar som slösas på glass och cigg.

Men en dag träffar han tjejen Cleo (Happy Jankell), blir störtkär och börjar drömma om ett självständigt liv. Men drömmarna kommer på skam när pappans beroende av sonen blir allt mer kvävande.

Detta skildras befriande rakt upp och ner, nästan lite naivt. Visst, lågbudgetramarna är tydliga. Fotot är bitvis tafatt samtidigt som vissa situationer och repliker känns lovligt konstlade. Manuset hade nog mått bra av en vässning också. Cleo dansar till exempel farligt nära en härligt knäppknasig "Garden state"-kliché när hon väcker Samuels livsglädje med bingokvällar och salsadans.

Men det spelar mindre roll. För här finns samtidigt en välspelad historia med värme och medmänsklighet som gör att man har överseende med skavankerna.

Philip Zandén är briljant när han vimsar runt som pappan – ibland glad, ibland förtvivlad, precis på rätt sida gränsen till överspel. Samspelet med Simon Settergren känns genuint och är filmens stora behållning. Settergren har skrivit manus utifrån sin egen uppväxt och sorgerna, skammen och besvikelsen träffar rakt i hjärtat. Samtidigt lyser omtanken och kärleken också igenom. För även om tillvaron med psykisk sjukdom är tuff för alla inblandade finns också utrymme för gemenskap och humor. Och Happy Jankell får också tillfälle att glänsa i en egen skev familjerelation till sin rollfigurs mamma, spelad av Katarina Ewerlöf.