Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En fräck kupp mot en källare full med kontanter, guld och ädelstenar står i centrum för den verklighetsbaserade filmen "King of thieves", med bland andra Jim Broadbent, Ray Winstone och Charlie Cox i rollistan. Pressbild.

Filmrecension: King of thieves

Åldrade skurkar ger sig på en sista stöt, i den verklighetsbaserade filmen om en omsusad juvelkupp i London. Michael Caine leder en grånad ensemble i ”King of thieves”, som lyckas vara både plump och deppig.

Nere i en källare på juvelerargatan Hatton Garden i London fanns en värdedepå, ett kassavalv fullt med kontanter, guld och ädla stenar. Jag skriver ”fanns”, för efter påskhelgen 2015 fick företaget lägga ner verksamheten efter att depån hade länsats av inbrottstjuvar. Stöldgodsets värde uppskattades till motsvarande tre miljarder svenska kronor.

Utländska ligor misstänktes först ligga bakom, innan sanningen uppdagades: att gärningsmännen var ett halvt dussin engelska pensionärer. Hjärnan bakom dådet, den garvade inbrottstjuven Brian Reader, hade hunnit fylla 77 år.

Fallet blev en följetong i brittiska medier och när regissören James Marsh (”The theory of everything”) nu kommer med sin film om historien är han faktiskt trea på bollen – det har redan hunnit göras två andra filmer om Hatton Garden-kuppen.

I ”King of thieves” spelar Michael Caine huvudrollen som den dystre Reader, som har svårt att se någon mening i tillvaron efter sin hustrus död. När en ung adept (Charlie Cox) ger honom en ingång till hur man skulle kunna råna den mytomspunna depån tar han kontakt med sitt gamla rövarband, en samling griniga gubbar som genast vill vara med. Här har Marsh satt ihop en imponerad rollista i det gråa registret, från Jim Broadbent och Ray Winstone till teaterikonen Tom Courtenay (tre i rollistan har dubbats till riddare av drottning Elizabeth).

Filmen gör en stor affär av gärningsmännens ålder. Det skämtas om diabetessprutor i rumpan och prostatabesvär, om gubbsjuka och bristen på digital kompetens (”jag har inte Ebay på min dator”). Samtidigt som humorn är på lägsta möjliga nivå finns det också något outsägligt sorgligt i dessa forna tuffingar som somnar på sin vaktpost för att de har glömt sätta på hörapparaten, eller klagar på att de måste gå i trappor för att komma åt diamanterna.

Filmen lever upp lite när girigheten får gubbarna att försöka spela ut kumpanerna mot varandra – likaså när Marsh klipper in bilder från kuppfilmernas storhetstid på 60- och 70-talet. Samtidigt blir det då också smärtsamt uppenbart att det faktiskt har gått ett halvt sekel sedan Michael Caine briljerade som tjuv i ”The Italian job”. Det kan vara dags för pension.