Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Blyga hemmasittaren Katie (Bella Thorne) och änglalika drömprinsen Charlie (Patrick Schwarzenegger) finner kärleken i ungdomssnyftaren ”Midnight sun”, som bygger på en japansk förlaga. Pressbild.

Filmrecension: Midnight sun

Tonåringarna Katie och Charlie förälskar sig i varandra, men han vet inte om att hon inte tål att vistats i solljus. Det är premissen för den romantiska snyftaren ”Midnight sun”, där filmskaparna verkar i en gammal tradition: att göra undermålig film för ungdomar.

Då och då kommer det ungdomsfilmer som nästan tar död på hela genren. Inte för att de är så dåliga – utan för att de är så bra. När ”Fucking Åmål” hade premiär 1998 var det som om någon hade tänt en lampa i ett mörkt rum. Plötsligt gick det upp för en hel generation unga biobesökare att de förtjänade något mer än sockerstinna moralkakor, att tonårsfilmer kunde spegla deras egna liv. Få efterföljare klarade att leva upp till de nya förväntningarna.

Tjugo år senare befinner vi oss i ett liknande läge. Med sin strålande debutfilm ”Lady Bird” – om en både sårig och solig uppväxt i Sacramento vid millennieskiftet – har Greta Gerwig satt en ny standard för vad tonåringar har rätt att förvänta sig av en bioupplevelse: mångbottnade karaktärer, komplicerade känslor och träffsäker dialog. Inte många filmskapare kommer att klara den utmaningen.

Det blir särskilt tydligt när jag ser det amerikanska tonårsdramat ”Midnight sun”. Filmen handlar om 17-åriga Katie som lider av den ovanliga genetiska sjukdomen XP (xeroderma pigmentosum), som innebär att en sekund i solen kan bli hennes död. Hennes liv är begränsat till huset, som hon delar med sin kärleksfulla pappa (filmens finaste insats, från ”The daily show”-reportern Rob Riggle), och vänskapen med bästisen Morgan.

Men Katie är låtskrivare och musiker, och ibland vågar hon sig ut om kvällarna för att uppträda på byns sömniga tågstation. Där möter hon jämnårige Charlie och kärlek uppstår. Men Katie håller sin sjukdom hemlig för Charlie – hon vill få vara en helt vanlig tonåring, om så bara för ett litet tag.

Huvudrollsinnehavarna Bella Thorne och Patrick Schwarzenegger (ja, han är son till den Schwarzenegger) är söta tillsammans och har fin kemi, men de har så oerhört lite att jobba med. Varken Katie eller Charlie har någon som helst personlighet – allt de vill göra är att drunkna i varandras ögon – och dialogen är så plågsamt banal att tonårsflickorna som sitter bredvid mig i salongen viskar replikerna innan huvudpersonerna har hunnit säga dem.

Lägg till en dos antikverad amerikansk kvinnosyn, romansklyschor av typen ”en gatumusikant – nu dansar vi!” och en väldig massa framtvingad publikgråt, och du har en helt genomsnittlig ungdomsfilm. Det är tur att i alla fall Greta Gerwig har förstått att tonåringar förtjänar mer än så.