Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Gabriela Muskala är uppfriskande avig i "Kvinnan som glömde sitt förflutna". Pressbild.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Filmrecension: Sorglig och seg existentialism

Efter några år på vift återvänder en kvinna med total minnesförlust till sitt gamla liv med man och barn på den polska bondvischan. Det går sådär.

En medtagen kvinna klättrar upp på en järnvägsperrong i Warszawa och minns varken hur hon kom dit eller vem hon är. Två år senare har byggt sig en ny identitet, som den tuffa Alicja. När hon berättar sin historia i ett tv-program ringer plötsligt en man in och säger sig vara hennes pappa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Snart är hon tillbaka i sitt gamla liv, med maken Krzysztof och lille sonen Daniel. Men mannen, barnet, föräldrarna, huset, kläderna, jobbet som geografilärare och hennes riktiga namn, Kinga – hela rasket känns främmande, och dessutom helt ointressant.

Huvudrollsinnehavaren Gabriela Muskala, som också har skrivit manus, håller inte igen. Hon spelar ut sin motvilja inför omgivningen med en kompromisslös hårdhet. Hon svär och är otrevlig, röker inomhus och går omkring naken. Här plockas inga billiga sympatipoäng. Det är plågsamt att se, men också uppfriskande med en kvinnoroll som tillåts vara så avig.

Samtidigt är främlingskapet omvänt. Alicja är helt olik den väna skolfröken som hon påstås ha varit. Sonen har glömt sin mamma och börjar kissa i sängen. Maken är misstänksam och beskyller henne för att klä sig som en hora.

Det ödsliga huset mitt ute i ingenting på den vinterkarga landsbygden bidrar också till känslan av total alienation.

Vi får ledtrådar om en händelse i det förflutna, något hemskt. Men mest av allt får vi långsamma vardagsscener där det gifta paret grälar med samma förlamade tafatthet som när man försöker slåss i en dröm. Det blir segt i längden.

Vid första anblicken liknar "Kvinnan som glömde sitt förflutna" en mörk deckare om ett mysterium som långsamt nystas upp. Men efter ett tag står det klart att det egentligen handlar om något annat. Ett sorgligt drama om att leva som främlingar tillsammans och att famla efter en förlorad känsla som kanske ändå aldrig har funnits. Om det stora tabut att göra revolt mot rollen som mamma. Om hur absurd och äcklig hela jävla tillvaron kan vara. Minnesförlusten är bara det där draget till sin spets. Stark existentialistisk tobak.