Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Polismannen Asger (Jakob Cedergren) har degraderats till att svara i telefon på larmcentralen, där han får ett samtal från en skräckslagen kvinna. Pressbild.

Filmrecension: Spänning på knastrig telefon

Den danska thrillern ”Den skyldige” utspelas i realtid inne på en larmcentral. Ett samtal från en skräckslagen kvinna får polismannen Asger att sätta hela sin tillvaro på spel.

Det är en klassisk filmkliché: den bångstyrige polisen. Han som bara följer sina egna regler i jakten på buset, som brukar övervåld eller till och med låter sig korrumperas av våldsmonopolets makt – från Dirty Harry till Gunvald Larsson, via Axel Foley (”Snuten i Hollywood” och Jimmy ”Popeye” Doyle (”French connection”). I år fick denna manliga stereotyp till och med en kvinnlig motsvarighet i ”Destroyer”, där Nicole Kidman spelar den bistra kriminalaren Erin Bell.

Asger Holm i danska ”Den skyldige” är en typisk polisbuse. Efter en incident i tjänsten har han degraderats till 112-operatör i väntan på rättegång. När han får ett samtal från en bortförd kvinna bestämmer han sig för att rädda henne, med metoder som ingen polischef skulle godkänna.

Det mest imponerande med filmen är hur regissören Gustav Möller och skådespelaren Jakob Cedergren lyckas utmana denna stagnerade stereotyp. De gör Asger till en komplex människa av kött och blod, en både respektingivande och ömklig person som överraskar i varje scen – och det är sannerligen inte det enda att imponeras av.

”Den skyldige” utspelar sig helt och hållet i larmcentralens oansenliga lokaler, ett öppet kontorslandskap med en handfull operatörer, och ett litet enskilt rum dit Asger flyttar sina samtal när han behöver arbeta i skugga. Men i telefonsamtalen med den nödställda Iben (Jessica Dinnage) – som måste prata i kod för att hennes exman inte ska förstå vem hon pratar med – och med sambandscentraler och polispatruller, växer sig världen stor och farlig.

Filmen är en uppvisning i finkalibrerad skådespelarkonst. Cedergren (alltid bra, bland annat i Thomas Vinterbergs ”Submarino”) har en nästan besvärande stark närvaro i varje scen, och hans motspelare – ansiktslösa röster på knastrig telefonlina – gör fantastiska saker med minimala medel.

Berättelsen spelas upp i realtid och med en hamrande puls som gör att den bitvis är så obehagligt spännande att jag vill rymma från biografen. Möller spelar skickligt på thrillersträngarna men lämnar också utrymme för berättelsen om polisyrkets tveeggade svärd: att både ha överväldigande makt och oändliga möjligheter att göra fatala misstag.