Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Filmrecension: Tulpanfeber

Stjärnspäckat men ospännande i smutsigt 1600-tals-Amsterdam baserat på bästsäljande roman.

Fantiserar du om en sexig affär med fiskbudet som bara tvättar sina händer med örter, trots att hen luktar gammelgädda? Då är "Tulpanfeber" filmen för dig. Det här kanske är en trångsynt frågeställning, men varifrån kommer den romantiska lockelsen till en tid innan personlig hygien blev norm? Vi vill förstås låtsas som om alla kostymfilmer utspelar sig i tungt parfymerade rum, men det är svårt i "Tulpanfeber" – baserad på Deborah Moggachs roman – som utspelar sig i ett riktigt äckligt Amsterdam år 1630.

Den förmögne pepparhandlaren Cornelis Sandvoort (Christoph Waltz) vill ha ett barn och bestämmer sig för att köpa en ung fru, som man gjorde på den tiden. Lotten faller på Sophia (Alicia Vikander) som får en utväg från livet som fattig och föräldralös. Intressant nog skildras inte Cornelis Sandvoorts patriark som någon illvillig sociopat, snarare en sorglig karl med sina bästa år bakom sig. Tyvärr hade det nog behövts en skurk för att få fart på den här småputtriga berättelsen som inte vågar ta några onödiga risker.

Graviditeten dröjer och Cornelis otålighet leder till att han beställer en porträttmålning av sig själv och sin hustru. Sophia blir dock snart förälskad i den unge konstnären Jan Van Loos.

Den förbjudna kärleken spirar mot bakgrund av tidens egen Wall Street-bubbla: Tulpaner och deras lökar, vars fluktuerande värde kunde göra någon rik eller fattig på väldigt kort tid. Vi får en tidig insyn i kapitalhungerns spekulativa kultur, även om fokus ligger på Sophia och hennes älskare som försöker utnyttja systemet för snabba pengar så att de kan rymma, samtidigt som de trasslar in sig i hemlighetsmakeri.

Ingen behöver egentligen se "Tulpanfeber" på stor duk. Även om scenografin verkligen förmedlar stadens odörer äger lejonparten av dramat rum inomhus. Och filmen är närmast överfylld av begåvade skådespelare som gör sitt bästa. Tyvärr har de fått ett lite för tråkigt grundmaterial att arbeta med.