Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Yonas (Boluwatife Treasure Bankole) och Zain (Zain Al Rafeea) i Beiruts slumkvarter. Pressbild.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Filmrecension: Unge Zain gör kaos med rollen

"Livet är hundskit, ett helvete". Orden kommer från 12-årige Zain, som dragit sina föräldrar inför domstol. Hans anklagelse är att de över huvud taget har satt honom till världen.

Så börjar Nadine Labakis Oscarsnominerade "Kapernaum" – med en pojke som redan lärt sig att livet inte är värt att leva. I alla fall inte som en av Libanons otaliga papperslösa rännstensungar.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Genom tillbakablickar i den besynnerliga rättegången får vi veta hur han kom hit. Zain lever med sina föräldrar och massor av syskon i ett fallfärdigt hyreshus. Han går inte i skolan utan tvingas bidra till familjens affärsrörelse, att smuggla in opiater i ett fängelse.

När föräldrarna säljer hans älskade lillasyster som barnbrud till hyresvärdens äcklige son får han nog och rymmer. Det blir början på en infernoresa allt längre ner i Beiruts kåkstäder. På vägen träffar han den illegala invandraren Rahil. Och när hon plötsligt försvinner råkar han bli hennes ettårige son Yonas beskyddare.

Det här upplägget hade kunnat bli misärpornografi, eller bara kletigt och melodramatiskt. I stället är det en ursinnig anklagelseakt mot världens orättvisor – främst tack vare den unge huvudrollsinnehavaren Zain al-Rafeea, som nyligen levde i ett läger som syrisk flykting. Han gör fullständigt kaos med rollen när han svär, skäller, stjäl och trixar sig fram genom slumkvarteren, hela tiden med ett helt fantastiskt raseri.

Samtidigt är hans omtanke för den lille pojken så rörande att den som kan hålla tillbaka tårarna nog borde gå och mäta halterna av flinta i hjärtat.

Fotot är nära och brutalt. Hettan och avgaserna liksom slår en i ansiktet. Scenerna är inspelade i riktiga slumkvarter i Beirut och bara det borde vara värt något slags pris.

Okej, upplägget med rättegången känns lite onödigt. Zains ursinne hade räckt för att hamra in hans budskap: Hur kan någon vilja sätta barn till världen och fortsätta det här fattigdomshelvetet i generation efter generation?

Samtidigt är Zain enormt uppfinningsrik när kämpar för ett bättre liv och för att hjälpa dem han tycker om. Livet är inte värt att leva, men det är som att hela han, med allt sitt trots, sin medmänsklighet och sin humor, står som ett levande motbevis.