"Har du någonsin haft en period då du bara blöder enormt mycket näsblod, precis hela tiden? Det hade jag när jag var 12. En av gångerna det hände var på Kents skivsignering i Nordstan 2005, just efter att jag träffat Jocke Berg.
Det var jag, mamma och min bästa kompis Vendela, och jag minns att vi åkte från Alingsås med pendeln. Jag var så himla nervös, och svettades hur mycket som helst; antagligen var det någon pubertetsgrej, men jag vet inte. Kanske var jag bara spänd. Jag sa hej till Jocke Berg, och jag tror att han sa hej till mig. Sedan kom blodet och … ja, det forsade. Jag undrar vad han tänkte. Det var underbart, men samtidigt hemskt och pinsamt.
Vendela och jag fastnade samtidigt för Kent. Det måste ha varit 2003, för jag var 11 år gammal och vi spelade datorspel i hennes storasysters rum, någon version av mobilspelet Snake fast på datorn, jag minns inte riktigt. Men jag kommer ihåg ögonblicket då vi slog på cd-spelaren, bara för att ha någonting att lyssna på antar jag. Och det var då jag hörde den: Kärleken väntar.
Den bara sög sig fast i mig. Olycklig kärlek, en önskan om att ha nån nära – det var i den åldern man började tänka på sånt. Kent satte ord på det så bra. Jag och Vendela tyckte att de andra i klassen inte fattade någonting; en grej vi ofta sa var att om man inte gillar Kent, då har man inga känslor. Vi var ju bara barn, men kände oss så emotionellt vuxna. Jag upplevde en sån samhörighet med Jocke, som jag tror att alla kentare gör. Det är ju nån sorts svenskhet han träffar. Många av hans texter handlar om jantelagen och hur det är att växa upp i småstäder, att längta mot något annat och bättre. Vi kunde alla texter utantill, varenda rad som han skrivit. Min mormor var så imponerad och sa en gång att jag borde vara med i 10 000-kronorsfrågan på tv.
Hon var stöttande. En gång när vi fjällvandrade såg hon till att vi tog en avstickare till Eskilstuna, bara för att jag ville dit. Vi sökte efter Hagnesta Hill-skylten utan att hitta den, och så fanns det en butik där som sålde Kentmerchandise, men det var sommarstängt vilket var lite tråkigt.
Året efter resan med mormor gick jag på mitt livs första rockkonsert: Kents tältturné, när de spelade i Frihamnen 2005. Vid varje pelare i det enorma tältet fanns svarta knotiga träd, och det var skogsljud, väldigt teatraliska, och så stora nedräkningsklockor på bildskärmarna. Jag såg i och för sig ingenting för jag var fortfarande ganska kort, men jag minns att jag kände att det var fint. Några dagar senare spelade de i Jönköping, och jag var extremt, extremt arg på mina föräldrar att jag inte fick åka dit. Min dagbok från den dagen har helt sönderrivna sidor; jag pressade ner pennan och slet ilsket sönder dem till strimlor. Jag var så ledsen.
Men det blev förstås fler spelningar genom åren; många fler. På sätt och vis är det som om hela ens barndom, hela ens uppväxt, också tar slut nu. Jag grät i flera dagar när nyheten kom och det är fortfarande jobbigt. Jag hoppas att det skrivs mycket och att Sverige svarar. Jag tror att all svensk popmusik man hör i dag är influerad av Kent, på ett eller annat sätt. De måste få ett fint farväl ."
Fakta: Frida Berntson
Ålder: 24 Sysselsättning: Studerar kulturvetarprogrammet vid Göteborgs universitet. Bor: Nära Kaserntorget. Född och uppvuxen i Alingsås. Familj: Föräldrar, pojkvän och en katt som heter Stella. Bästa Kent-album: Du och jag Döden. Det var den första skiva som släpptes efter att jag hade fastnat för bandet. Bästa låt: Det blev 50 stycken när jag gjorde en lista över favoritlåtarna. Men just nu dyker nog Berg- och dalvana och Celsius upp oftast på playlisten. På turnén vill jag höra: Berg- och dalvana. Den är sällsynt numera
