Vid Sotenäs idrottshall i Kungshamn står ett tält uppslaget. Vi passerar genom tältduken –från vårsolens måsskrin och kylslagna vindar in i fantasins dramatiska mörker.
Göteborgsoperan vill med denna intima, ambulerande version av Giuseppe Verdis Rigoletto locka fler människor in i operans värld. Häckande runt scenen sitter publiken; så nära sitter vi, att jag kan känna vinddraget från sångarnas rörelser mot min kind.
Regissören Rikard Bergqvist placerar operan på ett lyxgym i modern tid. Där glider Rigoletto omkring i lila sidenrock: han städar, smusslar med suspekta substanser och är till allmän betjäning. Kungen, Rigolettos chef, förför kvinnor på löpande band. Olyckligtvis faller även Rigolettos dotter Gilda för denna mansgris till frestelse.
Bergqvists version av Rigoletto utmanar: kjolarna är korta, knarket och spriten finns nära till hands och sex ligger i luften. Sångarna använder på fantasifulla sätt den förhållandevis spartanska scenografi och rekvisita som de har att arbeta med. Tältets stöttande mittpelare låter sig kråmas kring ett antal gånger och de smala korridorerna mellan publiken och scenen används flitigt – som om föreställningen inte var intim nog.
När barytonen Mats Persson (Rigoletto) sjunger för full kraft en halv meter framför mig, förs mina tankar till årets polarpristagare Evelyn Glennie. Slagverkaren Glennie, som är döv, menar att vi kan lära oss att lyssna med hela kroppen – att flytta fokus från våra öron och känna ljudet. Den tanken om ett utökat sätt att lyssna föll på plats när jag kände Perssons ljudvågor vibrera i min kropp. Persson gör förövrigt en mycket fin och rörande tolkning av Rigoletto, denna tragiska figur.
Jag finner att librettot mer än en gång inspirerar till tandgnissel. Unga Gildas heder och oskuld som ska skyddas och sångtexter som Kvinnor är lömska djur (La donna è mobile) –är dessa sätt att se på halva mänskligheten värda att uttalas idag? Nja. Men om man nu ska spela Rigoletto, så tycker jag att samtliga medverkande presenterar operan med välbehövlig, distanserad humor.
Uppsättningens sånginsatser är fantastiska. Tenoren Tomas Lind (som Kungen) och sopranen Sofie Asplund (som Gilda) leker fram materialet. Detta gäller även mezzosopranen Karolina Blixt, som antar inte mindre än fyra olika roller under kvällen.
Musiken framförs av Erika Risinger (violin), Kerstin Anderson (cello), samt Joakim Kallhed (elpiano). Musikerna gör ett hästjobb. Men jag saknar den bredd i dynamik som ett akustiskt klaviatur har, och ett par musiker till i ensemblen skulle ha fyllt ut den nu något tunna ljudbilden.
