Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/7

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Galen botanisering bland jänkarnas musik

Wild and crazy i Uddevalla blev en tidstypisk botanisering bland kläder och musik från USA.

Jag anlände till veteranbilsutställningen Wild and crazy i lördags i en Volvo av nyare modell och parkerade på behörigt avstånd från Regementsparken. När jag senare under kvällen stod med ett inbitet gäng jänkarägare och en Jaguar sakta rullar förbi, varefter någon väser den där hör inte hit, förstår jag hur riktigt mitt val av parkeringsplats varit.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

En ensam kontrabasist kollar ljud på scen vid min ankomst; de rytmiskt daskande treklangerna utlovar sanningsenligt en kväll med rock’n’roll och rockabilly: vi hörde Sandy & The Wild Wombats från Tyskland samt svenska banden The Hub Caps och TT Grace.

Samtliga band bjöd på sväng hämtat från 50- och 60-talets USA. Sandy Wild (ett tyskt namn går ju inte an) sjunger med raspig stämma och med små njutsamma tjut som hör rockabillysång till.

Trion The Hub Caps skapar dansvänligt driv. Johnny Valentine (ett svenskt namn duger inte heller) sjunger enligt stilens regler och spelar en del intressanta fraser och bluesiga åttondelar som oupphörligt tickar på – detta är dansmusik och skam den som stoppar upp energin.

TT Grace – en grabbkvintett – tar sedan ton, och att se dessa likadant klädda herrar på scen samtidigt är som att vara … jättefull. Ser du rockabillymusikern (i svart skinnpaj, vit t-skjorta och två matskedar brylcreem) i det blå? Nej – fem. Hursomhelst, Dennis Quintero på leadsång och gitarr är en glad spexare och bandets show funkar fint, förutom att sången ibland drunknar bakom trummor och bas.

Nu vill jag ta med er från scen och ner i ormgropen, för när mörkret lagt sig anlände allt fler veteranbilar till regementsparkens grusplan. Här rådde en städad anarki – nya vänner, gamla vänner, onyktert och nyktert (ja, en chaufför må ju var bil ha) kramar, hångel och tjöt. Över oss alla föll ett mjukt regn.

Från de öppna jänkarna hördes musik, och nu ska ni få ta del av vad man egentligen lyssnar på i de här åken. För Elvis, honom blir man trött på, som en av mina informanter uttryckte det. Från bilarna hördes mexikansk narcomusik, cajuninspirerade tongångar, doo-wop och finkänsligheter som Rövballebandet med låten Raggen går mellan pattar och lår (tro mig, jag har sett spellistorna).

Jeppe sitter och dricker spolarvätska i sin orangea 66:a. Snart sitter vi innanför 66:ans immiga rutor och avnjuter allt från Ebba Gröns 800°, till hårdrock, till psychobilly.

När Jeppe drar på Jazz suite no 2: VI Waltz no 2 av Shostakovich frågar jag om inte den här är fantastisk att susa genom öppna sommarlandskap till. Han ger mig en allvarlig blick genom dimmorna: Underbar, men farlig – den inspirerar till fortkörning.