Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Lena Garnold

"Gerlesborgsskolan måste räddas!"

Asbjörn Andersson är tidigare lärare på nedläggningshotade Gerlesborgsskolan. Något han menar kommer få stora negativa konsekvenser för norra Bohuslän.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Gerlesborgsskolan har varit ett nav i den kulturella utvecklingen, gett idéer och iscensatt en kulturell och konstnärlig utveckling som har gett landskapet en karaktär och profil som skiljer ut sig från den gängse turismens och investeringens prototyper.

Hundratals unga talangfulla personer har studerat vid skolan, som kom att bli en viktig bas för nya livskarriärer, många av dem blev dessutom kvar i landskapet, bosatte sig där och skapade verksamheter. De har gjort kommunerna här rikare, tillfört samhällena en större mångfald, inte minst på kulturområdet.

Den här typen av utveckling kan man inte skapa enbart genom politik eller strategiska planer, det kan framför allt ske genom att individen utvecklar sig i sin fulla identitet i ett verkligt sammanhang av kultur och landskap, och finner sin identitet genom handling.

Detta var inte inskrivet i skolans program, men det kom att utveckla sig så, inte minst under Per Lilienbergs rektorstid, då han också hade stort stöd av An Wennberg. Det låg på ett sätt i skolans program, sagt eller inte, (i den meningen att individuell handling i och tolkning av landskapet närmast var inbakat i skolans program) och inte långt från Arne Isacssons eget konstnärskap, en kontinuerlig fascination och intresse för den bohuslänska granitens skarpa former och till oändlighet skiftande ljus och färger.

Skolans program var större än temat konst, programmet var i grund och botten kulturutövning som handling, det pratades lite om karriär, målet var mera att styrka ditt seende, din koncentration och utövandet av detta att vara konstnär. Jag skriver med lång erfarenhet från en ganska lång tid som lärare på Gerlesborgsskolan under en mycket vital period från 1987 och under mer än femton år.

Det är klart att skolan var sårbar, med tidvis ekonomisk knapphet och inte minst för dess många aktioner och breda kulturella engagemang. Men den levde, den var levande, vilket alltid måste vara det viktigaste för en konstskola. En konstskola som vill ligga i framkant kan aldrig ha som mål att svara på ett program som sätts ihop av ett råd som sitter utanför skolan och bygden, platsen. Den ska hänvända sig till dem som deltar på skolan, som letar efter en frihet att utforska sig själva, sina drömmar och ett oklart mål som man får tillåtelse att själv utforma tillsammans med likasinnade unga och äldre konstnärer och lärare. En eftergymnasial skola är inte så intressant som konstarena, det var den individuella forskningen som var attraktiv på den Gerlesborgsskolan som jag fick möjlighet att verka på och utveckla. Tillåtelsen att forska själv, men också att finna samtalspartners i processen och att synas, ställa ut, förverkliga sig själv genom sina arbeten.

Det finns andra exempel på levande skolmiljöer som har utvecklats från samma pedagogiska principer – mottot för den norska Bergen Arkitekthögskole är och har varit från första början ”Konsten först”, alltså konstnärlig forskning som metod för självutveckling, självständighet och självförverkligande. Idag en levande högskola, känd för sina ypperliga resultat genom framstående studenter som raskt etablerar sig! Jag tog med mig erfarenheter därifrån till undervisningen på Gerlesborg.

Min synpunkt är enkel, Gerlesborgsskolan måste räddas från nedläggning! Den är viktigare som pedagogisk punkt i Bohuslän än den ekonomiska tillhörigheten till dess Stockholmsbaserade syster … den måste ha ett professionellt råd i sin ledning som förstår skolans egenart och kan beskriva dess pedagogik som en framgångsrik metod.

Den kan inte styras på avstånd, varken fysiskt eller mentalt. Den är en platsförankrad inlärningsprocessuell verksamhet, som inte har examina som mål, utan personlig utveckling, med konst och skaparkraft som metod och språk. ”Konsten först!” Genom de erfarenheter som nämnts ovan vet jag att det kan lyckas, men det kommer att behövas engagemang och tro, närvaro och uthållighet.

Det är en uppgift för samarbete genom alla kommuner i norra Bohuslän, utan byråkrati, och med ett stort stöd från regionen.

Asbjörn Andersson

Tidigare lärare på Gerlesborgsskolan