Glamour – men också något mer

Bohusläningens recensent Erik Johannesson skulle gärna se Sunset Boulevard på Göteborgoperan en gång till. För scenlösningarnas skull. Men uppsättningen får också handlingen att tätna.

ANNONS
|

Hollywood är en fantastisk miljö för sagor, och sagomiljöer är något som passar Göteborgsoperan utmärkt. För ett år sedan uruppförde Värmlandsoperan Andrew Lloyd Webbers Sunset Boulevard i svensk översättning, och det är inte utan förväntningar jag låter Göteborgsoperan bjuda in mig i stumfilmsdivan Norma Desmonds och manusförfattaren Joe Gillis värld av smutsig flärd.

Sunset Boulevard är inte Lloyd Webbers mest kända musikal, men i mitt tycke en av hans bästa. Joe Gillis – cynisk manusförfattare som en gång hade konstnärliga visioner men har resignerat inför Hollywoods publikfriande produktioner – finner sig i en intrikat sits mitt emellan två kvinnor som brinner för honom och för sina egna visioner. Norma Desmond för sin återkomst till rampljuset efter att ha blivit omsprungen sedan stumfilm blivit talfilm och ungdomens attraktionskraft lämnat henne. Betty Schaefer är övertygad om att filmer med substans fortfarande går att sälja och vill med Gillis hjälp göra om en av hans gamla noveller till ett manus, samtidigt som hon får dela hans sällskap.

ANNONS

Att de snåriga affärerna ska bli Joe Gillis död vet vi redan i inledningsscenen.

Musikalen Sunset Boulevard bygger på filmen med samma namn från 1950. Göteborgsoperans uppsättning är även en hyllning till Billy Wilders filmversion, både originalklipp från filmen och scenbilder till regi och scenografi lånas friskt. Ett grepp som fungerar och känns som ett komplement till originalhandlingen, som redan kopplar samman historier på flera plan. Det manus som Joe Gillis bearbetar åt Norma Desmond skvallrar om vilket våldsamt öde han går till mötes, historien som han skriver tillsammans med unga Betty Shaefer beskriver kärlekshistorien som växer fram dem emellan. Samtidigt, i Göteborgsoperans version, har Gillis utrustats med block och penna där han noterar stolpar till manuset i den historia som vi just ser spelas upp framför oss - “Wow, vilken story”, konstaterar han i den svenska översättningen av sin paradsång Sunset Boulevard som inleder andra akten, en imponerande insats av Jonas Eskilsson.

Jo, Sunset Boulevard har en säreget välskriven och sammanhållen story för att vara en musikal. Musiken pendlar dynamiskt mellan underbart träffsäkra, pampigt filmorkestrerade tongångar i Norma Desmonds värld och tillbakalutad swingjazz i de kretsar där Gillis rör sig mer avslappnat. Även scenografin gör ett magnifikt jobb, både när det gäller att fånga Hollywoods skimmer och skräp och att göra tydliga skillnader mellan Desmonds svartvita stumfilmsvärld och det moderna 40-tal som historien utspelar sig i.

ANNONS

Mina förhoppningar om att lämna operan och ha en förstareplik på tungan som inte rör den makalösa scenografin grusas dock även den här gången. När det gäller musikalgenren prioriterar operan sång- och danskvaliteter före skådespeleri. På något vis blir institutionen ytterligare en ingrediens i metahandlingen som en parallell till Gillis cyniska hållning att glamour och yta säljer bättre än substans – en inställning som jag kommenterat i tidigare texter och som fortfarande inte motbevisas.

Men när storyn tätnar i den andra akten är det bra nära. Kanske är det bara de premiärnerver som verkar göra att enstaka röster spricker på höjden och att timingen med mikrofonerna inte är helgjuten som står i vägen. För som helhet är Sunset Boulevard på Göteborgsoperan en njutning. Jag skulle gärna se den igen bara för att få en möjlighet att ta in alla de detaljer jag missat i de fantastiska scenlösningarna.

ANNONS