Finstämt. Emilie-Anne Gendron och Mattias Jacobsson Schulstad spelade finstämd musik för en uppmärksam publik i lördags. 
Finstämt. Emilie-Anne Gendron och Mattias Jacobsson Schulstad spelade finstämd musik för en uppmärksam publik i lördags. 

Intim duokonsert i Pingstkyrkan

Duon som musikaliskt format är perfekt – två skickliga musiker och deras samspel räcker gott.

ANNONS
|

Konserten i Pingstkyrkan i lördags bestod av violinisten Emilie-Anne Gendron från USA och gitarristen Mattias Jacobsson Schulstad från Sverige. Båda har studerat på väl ansedda Juilliard School i New York så konserten var, rent krasst, redan från början kvalitetssäkrad. Nu till väsentligheterna:

Duon inledde sitt program med Manuel de Fallas Suite populaire espagnole, som ursprungligen är skriven för sång och piano. Men den passar utmärkt i denna duo; fiolen, bandlös och obehindrad likt människorösten, som sjunger fram sina melodier (och dessutom har ett tonomfång som liknar en kvinnas röst), samt gitarren som understryker styckets spanska karaktär.

Andra sången i sviten – Nana – framfördes intimt viskande av Gendron och med drömskt brutna ackord från Jacobsson Schulstads gitarr. Den låga ljudvolymen som konserten överlag höll var befriande, underbar, vilsam. Att man ska behöva lyssna på musik med öronproppar isatta är för mig en gåta.

ANNONS

Att denna duo spelade på låg volym innebar ett antal saker. Först och främst får vi (jag) som lyssnare spetsa öronen. Musiken är inte påträngande, det är vi (jag) som måste angripa det som låter och då har ett aktivt val gjorts. Vi (jag) väljer att lyssna. När det valet är gjort har duon fångat vår uppmärksamhet – på riktigt.

Ännu tystare blir det när Mattias Jacobsson Schulstad spelar solo. Under konserten framförde han ett antal stycken för sologitarr och det är en fröjd för öga och öra att uppleva en gitarrist som känner sitt instrument. Att behandla varje sträng som en enskild individ och att bryta upp låsta grepp, det är svårt och det är det som Jacobsson Schulstad gör.

Han spelade bland annat Carlo Domeniconis Koyunbaba Op. 19, och för mig var detta konsertens absoluta höjdpunkt. Med gitarrens strängar stämda i ett klingande Ciss-moll sänkte sig en viss melankolisk stämning över rummet, en sådan där söt melankoli som får en att vilja leva mer, inte mindre.

Även Emilie-Anne Gendron spelade solo och bjöd på Eugène Ysaÿes Solo sonata no. 2 Op. 27. Två fioler eller en? Ibland var det svårt att avgöra, med Gendrons fint utförda dubbelgrepp.

Duon avslutade med Astor Piazzollas Histoire du tango, som ger oss berättelsen om tangons resa från bordell till konserthus. Men Piazzollas musik slår tyvärr sällan an en sträng inom mig. Harmoniken och de stegvisa basgångarna är för förutsägbara, melodierna för insmickrande.

ANNONS

Förutom Piazzolla var detta en underbar konsert, vacker och återhållsam, laddad med musikalisk kompetens.

ANNONS