Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Musiker från Ljungskile folkhögskola värmde upp kvällen. Ciro Pirata – gitarr, Alexandra Shabo - sång, Benjamin Ladra - trummor, Hampus Savinainen - bas, Ibrahim Shabo - gitar

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Jazz med eftertanke i Ljungskile

I torsdags spelades det klimatsmart jazz i Ljungskile. Bohusläningens recensent ställde sig frågan: Jazz för klimatet – på vilket sätt då kan man undra?

Jazz

Isabella Lundgren, Amanda Sedgwick & Carl Bagge trio
Jazz för klimatet
Onsdag 3 mars, L'jazz, Ljungskilegården

Jo, med Stefan Edmans informativa stämma och Isabella Lundgrens eftertänksamt presenterade sånger passade titeln för kvällen ganska bra. Vi serverades av Edman en påminnelse om hur vår livsstil påverkar jorden vi lever på. Lundgrens texter blev till trösterik efterrätt. Och när vi ändå har klimatpåverkan och mat på tapeten – klimatkvällen till ära fanns ett veganalternativ på L’Jazz meny. Isabella Lundgren tilldelades 2015 Sveriges Radios pris Jazzkatten för bästa musiker. Hon har en gedigen seriositet i sitt uttryck som jag sällan skådar hos sångerskor. Att Lundgren har präststudier på sin CV är inte ett dugg förvånande – hennes välartikulerade mellansnack väver sig långsamt fram, ord för välavvägt ord.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Vi hörde Lundgren med pianisten Carl Bagges trio, samt saxofonisten Amanda Sedgwick. Nya riktlinjer från statligt håll, om att det bör vara ett viss genomsnittligt antal musicerande kvinnor på landets jazzscener, blev med andra ord tillgodosett. Politik å ena sidan, musik å den andra. Det viktigaste för undertecknad är hur det låter, inte vad musikern har innanför byxorna.

Isabella Lundgren inledde konserten med Stormy weather i ett rakt, tungt groove från Bagges trio. Lundgrens frasering över denna sång är förtrollande fin – lekfull och dynamiskt uttrycksfull, med micken ofta vilande på underläppen/hakan. Hon understödjs av en del intressanta breaks i arrangemanget; tänk er att bandet plötsligt tystnar bakom Lundgren, för att komma in igen ett par sekunder senare, med full koll på var de var när de i tysthet kastade sig utför stupet.

Generellt kunde det gärna ha varit mer av detta, mer luft i trumkompet till exempel. Daniel Fredriksson på trummor verkar vara var och varannans trummis of choice i jazzens Sverige, och han är både en sympatisk och stabil ackompanjatör. Men jag skulle gärna höra honom i ett mer utforskande tillstånd. Amanda Sedgwick, som här spelar med Lundgren för första gången, känner sig fram i bandets originalmusik, men är allra mest hemmastadd i mer välkända nummer och swing.

Lundgren och Bagge har en enkel, okomplicerad magi mellan sig och det är särskilt i de stycken som Lundgren skrivit, eller där Lundgren satt text till Bagges originalmusik, som det verkligt unika tittar fram. Eudaimonia är ett sådant stycke: Lundgrens variationer i frasering och slutfall blir tydliga och utgör en integral del av framförandet. Vissa av Lundgrens kompositioner är harmoniskt sett mer pop än jazz, men med hennes jazzinfluerade sång och bandets improvisationer får musiken tre dimensioner och själ.