Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Braitophone. Jonas Kullhamamr inledde jazzveckan i Ljungskile genom att bland annat spela på en kombinerad alt- och sopransaxofon.

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Jonas och saxofonen Britta

I måndags inleddes sommarens jazzvecka i Ljungskile

Jonas Kullhammar & New kids on the rock

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

L'jazz, Ljungskile

Måndag 20 juli

Ljungskilegården, Ljungskile

4/5

Först ut att med sina toner att klyva luften på Ljungskilegården var saxofonisten Jonas Kullhammar med ensemblen New Kids on The Rock. Och visserligen kallar Kullhammar otaliga gånger sina medmusikanter för just barn, men deras spel ägde en tidlös mognad.

Kvartetten inledde kvällen med stycket Gazell – en utav titlarna som Kullhammar skrivit till filmen Gentlemen från 2014. Gazell är en snabb, högoktanig blues i moll, där det inte finns tid för vare sig andhämtning eller en titt i backspegeln. Kvartetten trycker gasen i botten – sporrad av Konrad Agnas bakom trummorna. Låten hade passat fint i en rökig och trång jazzkällare som luktar våt ullkofta och svett.

Att Kullhammar med band framförde ett antal låtar från soundtracket till Gentlemen (som Kulhammar tillsammans med Mattias Bärjed vann en Guldbagge för) var väl kul. Ännu roligare var det att få höra hans yngre bandmedlemmars röst som kompositörer såväl som musiker. Men harmoniskt saknade jag de långa, utsträckta linjerna. Dessa visade sig ibland i solon snarare än i komposition.

Låten Kung Arthur, skriven av pianisten Johan Graden innehåller pompösa klanger som leder in i ett djupt men lättsamt basriff. I Gradens solo fanns en stor portion av den träffsäkra, samtidigt skruvade humor som många unga svenska jazzpianister pryder sin spelstil med just nu.

Ett mörkt och spänt stycke i rubato följde därpå: Vem jagar Roland, skrivet av basisten Vilhelm Bromander. Agnas tar fram sina vispar och bjällror, Graden spelar ett vackert, avvägt solo där han för fraser genom den harmoniska progressionen på ett melodiskt och självklart vis. Då och då gnistrar ornament till i hans spel, som jag bara kan härleda till den israeliska pianisten Shai Maestros fraseringar.

Och så plötsligt händer det. Genusbalansen på scen blir, helt oväntat, något mindre skev när braithophonen Britta gör entré. Britta är Jonas Kullhammars nya experiment: en slags siamesisk saxofon som är en altsax på ena sidan och en sopransax på den andra. Att se Kullhammar utforska Britta är fint – det är att beskåda ett nyförälskat par som trevande lär känna varandra.

Britta låter ibland som en otroligt tajt blåssektion och ibland som när en stråkspelare använder sig av dubbelgrepp. Ibland låter Britta mest som ett tåg. Billigare (i längden) än en femte medlem i gruppen kan det också hända att hon är.

Jag gick ifrån denna måndagskväll på jazzen med en känsla och en tanke. Känslan var en öronbedövad begeistring från den energi som flödat från scen. Tanken var mer okomplicerad: I love the saxophone.