Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Denna artikel ingår för dig som är kund.

Jul, jul, svängiga jul

Bluesklubbens sedvanliga svarta hattar fanns ingenstans att skåda under lördagens Luciablues på Bastionen, men väl en och annan tomteluva.

Konsert

Basement Blues och Lesters Bluesband
Luciablues
Bastionen 12 december

I den måttligt fyllda lokalen trängdes juliga utstyrslar – en röd klänning där, ett glitter i hår där. Men mest av allt var Muddy’s Blues Club alldeles, alldeles… som vanligt.

Du läser nu en av dina fria artiklar på bohuslaningen.se

Under kvällen spelade två band: Basement Blues och Lesters Bluesband. Uddevallabandet Lesters är välbekanta för bluespubliken på hemmaplan och de framförde sin repertoar med samma säkerhet som jag hört dem göra förr, till exempel på Luciabluesen 2014.

Göteborgsbandet Basement Blues inledde dock kvällen. Saxofonisten/gitarristen Stefan Sandberg spelade första låten på sax, och jag påminns om hur svältfödd jag är på andra, alternativa ljudbilder inom blues som genre. En så vanlig accessoar som en sax blir i denna gitarrfestival en skänk från ovan – och bluesskalan kan faktiskt spelas på de flesta instrument (ja, till och med en blockflöjt kvalar in).

På sax spelar Stefan Sandberg riff (unisont och i stämmor med gitarr och bas), arrangerade betoningar ihop med kompet, samt solon. Sandberg solar enligt bluesens regler, men då och då slinker en jazzfras in i spelet och detta är skönt för mitt rastlösa öra.

Några kromatiska toner utanför skalan, ett antal jazzigare lick… Till och med något som på engelska kallas semitonal displacement, en fras som inte alls hör till ackordet kompbandet spelar, men som ändå funkar eftersom det spelas väl och förbereds väl. Sådana grejer smusslar Sandberg in på bluesklubben och langar vidare till oss i publiken. Ja tack.

Han spelar även gitarr under kvällen och om hans gitarrspel finns intet ont att säga, bara att jag helst skulle hört honom på saxofon under hela giget.

Leif Pedda Pedersen på sång/gitarr sjunger och spelar kompetent och använder sig av hela gitarrens hals i solo och komp. Hans dova, mjuka gitarrton sitter fint ihop med de övriga instrumentalisternas grällare klanger – till exempel gästande musikern Stefan Segers rytande munspel.

Basement Blues har ett mestadels tajt bandsound, men under ett intro på en shuffle, där tajm hålls av bara gitarr och trummor, kommer första taktslaget märkligt på glid. När resten av bandet kommer in (kanske särskilt Stefan Klementsson på bas) ställer sig tonerna i raka led igen. Överlag skulle jag också gärna hört mer äventyrslusta i musiken.

Vid bordet bredvid sitter min ständige konsertgranne Kent Andersson från Bokenäs. Det är mycket roligare att gå på konsert än att sitta hemma framför tv:n, säger han. Jag kan bara hålla med.