Jag gillar Zlatan på många sätt. För det första är han en fantastisk fotbollsspelare. Den skönt kaxiga attityden tilltalar mig. Liksom ögonen som kan gå från riktigt galet elaka till charmiga på en sekund. Men jag gillar inte den där bristen på ödmjukhet som kommer fram i bland. Jag har aldrig bevakat Zlatan på nära håll. Aldrig träffat honom mer än på välbesökta presskonferenser i samband med landskamper. Kort och gott: jag har en mycket begränsad relation till Zlatan. I princip allt bygger på vad jag sett och hört i andra media. Det är med den förutsättningen jag tar mig an boken om Zlatan.
Det är tydligt att David Lagercrantz och Zlatan suttit ner vid ett bord. Lagercrantz har lagt fram en bandspelare på bordet och sagt: Berätta! Zlatan har berättat och berättat och det märks också att han kommit på nya saker ju mer han berättat. Sedan har författaren i princip skrivit ner rakt av vad Zlatan har sagt. Det gör att språket i boken blir talspråk och därför lite torftigt. På vissa ställen blir det också tydligt att Lagercrantz försökt frångå mönstret och själv tolka vad Zlatan berättat. Det märks då alltför väl att han inte är idrottsintresserad och det blir inte riktigt trovärdigt. En person som är ointresserad av sport har svårt att hitta det rätta språket. Det lyser lätt igenom. Att skriva ett slutresultat i en fotbollsmatch som ett-ett i stället för 1–1 är bara pinsamt.
Men det är ändå historien om Zlatans liv som griper tag i mig, trots bristen på trovärdigt språk stundtals. Bakom den tuffa och kaxiga fasaden finns en liten kille med en tuff uppväxt i Rosengård i Malmö. En kille som har formats av en tuff verklighet. Och som har fått värderingar med sig hemifrån om att inte låta någon annan sätta sig på honom. Det är också berättelsen om att som invandrare inte passa in i det svenska samhället och den svenska fotbollskulturen.
Jag är ingen statistiker som har exakt koll på de matcher, mål och resultat han beskriver i boken. Men det stör mig inte. Jag tycker det är mer intressant med Zlatans känslor inför de olika matcherna och relationen till lagkamrater, motståndare och tränare. Det har gått bra, men förvånansvärt många gånger har han haft det tufft rent sportsligt. Det är också många personer han gillat men lika många han absolut inte gillat. Jag tänker: varför måste du ge dig in i dispyter med människor du inte tycker om? Ja, dispyter förresten. Många gånger blir det rena bråk. Men samtidigt förstår jag varför ju längre jag kommer i boken. Jag förstår varför han gillar Mourinho och Capello men inte Guardiola. Jag förstår varför han är kompis med Olof Mellberg, Alexander Östlund, Christian Wilhelmsson och Daniel Majstorovic men inte Fredrik Ljungberg och Andreas Isaksson. Det är så han är fostrad. Att inte krusa någon.
Zlatan är förvånande ärlig och bjuder på sig själv enormt i boken. Att man bara får en sida av saken är ju naturligt i en biografi. Men det är ändå en trovärdig bild av fotbollsstjärnans verklighet. Men det är mer än bara fotboll i boken. Dels är det intressant att läsa om spelet kring de många övergångar han varit en del av. Relationen till agenten Mino Raiola. Många familjehistorier som innehåller humor men också mycket kärlek. Att sambon Helena Seger och barnen Maxi och Vincent betyder mycket råder det ingen tvekan om. Speciellt Helena framgår det att han hyser en stor respekt för.
Själv drar jag på munnen flera gånger. Bland annat när han berättar om målvakten i Ajax som får som straff att sitta i klubbens telefonväxel en hel dag utan att kunna ett ord holländska. Dels när han berättar om när han tar med sig familjen till VM i Tyskland 2006 och tvingas bli reseledare åt hela gänget. Själv menar han att det både var det åtagandet och knäskadan som gjorde att han inte presterade på planen. Dessa historier ger ytterligare en dimension åt boken. Men är också ett tecken på att Zlatan är fantastisk på att minnas detaljer. Det har många journalister fått erfara genom åren. Både på gott och ont. Han har nämligen stenkoll på vad som skrivits, när det gjorts och av vem.
