– På den här plattan är det bara sånger, och väldigt personliga sånger som jag skrivit i England, USA och Sverige, berättar Sunniva Brynnel.
Albumet som har mycket jazz i sig har fått titeln The letter, Brevet. Till vem då?
– Sista spåret på skivan är skrivet till min exman i England och det är väldigt terapeutiskt. Det är första kompositionen efter att jag flyttade till USA, berättar Sunniva Brynnel vars vänner i kompbandet Night Tree fått löpande information om den relation som slutade i skilsmässa.
– Det är ett starkt spår. Vid inspelningen började jag gråta när saxofonisten spelade ett flera minuter långt solo och la in hela sin själ. Fortfarande är solot det bästa jag hört på länge.
Inte bara titelspåret är ett brev, andra kompositioner på plattan är brev till hennes nuvarande pojkvän eller tillägnade andra människor. Några texter är översatta från Karin Boyes dikter. Helheten av skivan med lyriken som brev och musikens ton ger känslan av ett introvert album.
– Inte så mycket gladjazz, ingen swing och lite folkton och lite svensk melankoli, bekräftar Sunniva Brynnel som med Till dig, min sång, tar som exempel på en ofta "bittersöt beståndsdel" i sångerna.
Skaver
Hon pekar också på att lyckan sällan behöver processas med omgivningen på samma sätt som när något i livet skaver eller när något inte står riktigt klart. Om skivan är en process, vad känner du nu?
– Inte riktigt lättad än, vet inte hur den kommer att se ut. Så mycket ska recenseras och tyckas om den. Jag ska turnera med den, men eftersom det är så få som har hört den känns det som att barnet inte är fött än. Och så är jag perfektionist också, är aldrig nöjd. Det är recensenten som talar.
För Sunniva Brynnel har recenserandet och hennes egen musik korsbefruktat varandra. Hon berättar dock om en scenskräck som funnits där i olika grader sedan hon som 6-åring började spela tillsammans med sin mamma Moa Brynnel.
– Scenskräcken blir starkare av att recensera, då ökar jag mitt kritiska tänkande. Jag vet hur skarp jag kan vara mot andras musik, men jag kan lova att jag är mest kritisk mot mig själv.
Nervös
Albumet har också presenterats vid spelningar utanför Boston, där Sunniva Brynnel bor och verkar i dag efter studier i nutida improvisation.
– Jag blev nervös på ett sätt som jag inte varit på sju år kanske, för jag kunde inte gömma mig bakom dragspelet som jag oftast gör. Sången är väldigt naken och instrumentet är synonymt med den egna kroppen, berättar hon.
Om det går vägen med att få ett treårigt artistvisum för USA kommer hon att fortsätta jobba där, med kortare återbesök på Gustafsberg där hon har sin stuga som hon alltid kan komma tillbaka till. New York är inte bäst på allt, konstaterar hon.
– Den svenska folkmusiken är bäst här. New York är nästan bäst för allting, men jag tror inte den svenska folkmusikens toppskikt finns där. Den finns i skogarna i Sverige.
