Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

I bakgrunden: en del av publiken under Thomas Stenströms spelning på Parksommar i Uddevalla. Bild: Håkan Fredriksson, Lasse Edwartz

Fanny Edstam: "Det är inte särskilt svårt att provocera i en liten stad"

Fanny Edstam gör nu sin sista dag på Bohusläningen. Här skriver hon om kulturlivet och Uddevalla som stad.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

I nästan exakt två år har jag nu jobbat som reporter på Bohusläningen med redaktion i Uddevalla. Från att inte ens ha besökt staden har jag nu fått lära känna massvis med människor och ta del av stadens kulturliv.

När jag går längs med Kungsgatan hälsas det på både den ena och den andra.

Jag har bestämt musiken på Varvet, besökt Bohusläns museum fler gånger än jag kan komma ihåg, startat vår skrivartävling för unga och varit jury i Guldkorpen. För att bara nämna några exempel. När jag presenterade mig för en okänd person på galan fick jag kommentaren:

"Fanny Edstam. Jaja, dig känner man ju till. Du är ju ökänd".

LÄS MER: Här är nya musikgalan Guldkorpens jury

Jag har alltså blivit ökänd på mindre än två år. En stark insats om jag får betygsätta mig själv. För jag tänker mig att det både kan vara positivt och negativt. Jag har synts, tagit plats och både ökat vår läsning och betalande prenumerationer. Men jag har också provocerat en del personer och institutioner. Kulturtanter har blivit arga för att det varit för lite "kultur" sedan jag tog över kultur- och nöjessidorna. En debatt som även har förts flitigt i tidningen. Jag har upprört Ulkeröds gård med vad de menar inte var ett smickrande reportage. Och killen som moonade på bild, den fick tas bort. Men det som kanske provocerat våra läsare mest var min krönika om att jag skiter i rökförbudet. Jag ifrågasatte också det här med att följa lagar utan att ifrågasätta.

LÄS MER: Livad premiär inför konsertsommaren på Ulkeröds gård

LÄS MER: Är "lagen" verkligen ett argument i sig?

Sociala medier och min mejlkorg fylldes med upprörda känslor. Jag visste att krönikan skulle få folk att höja på ögonbrynen, men ett tämligen oskyldigt "lagbrott" menar jag. Och jag fick också medhåll av människor som tyckte antirökarna var lite väl rabiata.

"Sparka henne", skrev många. Och nu får de delvis sin vilja igenom då detta blir min sista dag på Bohusläningen. Fast med skillnaden att jag sagt upp mig för ett jobb på en pr-byrå i Göteborg. Och det är med blandade känslor jag lämnar Uddevalla och Bohuslän.

När jag kom hit fick jag höra från flera av varandra oberoende källor: "Uddevalla är staden där jag spenderat mitt livs tråkigaste tid".

Men så tråkigt har det faktiskt inte varit. Det finns mer liv här än vad man kan tänka sig, men man måste söka sig till rätt ställen. Och man måste våga sticka ut hakan lite. Det är inte så svårt i en liten stad. Uddevalla kan vara skittråkigt, men det kan också vara skitskoj. Det hela blir vad man gör det till, som man brukar säga.

För en sak har varit slående: stadens eldsjälar. Simone Olofsson på Folkets hus, Ellinor Hermansson och musikföreningen Adrian, alla som heter Wallin i efternamn, Kent Vikmo, komikern Marcus Blomgren, poeten och ungdomssamordnaren Denise Olsson Bergqvist, fotografen Johan Bohlin, kultursamordnaren Pontus Blom, Guldkorpens initiativtagare Patrick Sundström... Ja, ni hör. Hur många namn som helst och jag har säkert glömt massor.

Tack för allt ni gör och keep up the good work!

Staden behöver er.

LÄS MER: "Publikfrieri i all ära, men vid Ultima thule går min gräns"