Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Oj oj, oj, en ensam drake mot massor av skepp. Hur ska detta sluta? GP:s Jan Andersson vet men han säger inget. Bild: HBO

Golare har inga polare

Tala är silver men tiga är guld. Aldrig mer så än när det handlar om "Game of thrones". Det konstaterar GP:s Jan Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tror inte att han var arg egentligen. Eller det är klart han var arg - förbannad rent av - men mannen som hamrade iväg mejlet var uppfylld av något mer än bara helig ilska. Brevskrivaren var upprörd ända in i själen. Hela den svenska journalistkåren var idioter, såklart, men framförallt var det jag som ”sög något monumentalt” efter att ha förstört hans tillvaro och därmed för alltid förlorat hans förtroende. Det kändes ju inget vidare, att suga något monumentalt, även om jag kunde uppskatta hans retoriska elegans, formulerad i vad jag förmodar var skakande affekt.

Men vad hade hänt? Hur hade jag lyckats trampa i det här gigantiska klaveret? Jo, genom att intervjua den sympatiske Kim Coates, som spelade den labile Alex "Tig" Trager i tv-serien "Sons of anarchy", och i en ödesdiger mening råkat avslöja hur den briljanta men obehagliga tv-serien, tja, hur ska vi säga ... slutade. Typ.

Så hur mycket får man säga i det här jävla landet och, framförallt, när får man göra det?

Det var både onödigt och dumt av mig, kanske rent av lite korkat, men var går egentligen gränsen för vad som är okej att spoila nuförtiden? När jag stämplades som monumentalsugare hade "Sons of Anarchy" redan gått i graven. Det var drygt ett år sedan det sista avsnittet hade visats i Sverige och någon, jag säger inte vem, fått ta hojen med sig in i himlen till tonerna av The White Buffalos mäktiga "Come join the murder". Så hur mycket får man säga i det här jävla landet och, framförallt, när får man göra det?

När jag kom till skolan en morgon 1977 visste jag redan innan det ringde in att Falconetti, den enögde fan, hade klippt charmige strulputten Tom Jordache (Nick Nolte) i "Fattiga och rika". Visst blev jag upprörd av Falconettis mordiska tilltag, men inte för att någon i mellanstadiet ropade ut spoilers. Avsnittet hade ju redan gått, loppet var kört, det var bara att pumpa klasskompisarna på så mycket information som möjligt.

På den tiden var dumburken en lägereld för hela landet att flockas kring, i dag är tablå-tv en samlande kraft i nivå med kyrkovalet. I och med att streamingkanalerna förändrat vårt tv-beteende har även tyckargränserna flyttat på sig. Jag förstår det. Folk som fastnat i tv-serier som vi andra betade av för flera år sedan vill inte läsa i tidningen om hur det går. De önskar att vi håller käft helt och hållet. Jag förstår det med. Men att hålla käft är ingen jättebra taktik för en recensent.

Det är en balansgång i den högre skolan, make no mistake, och tillsammans tar vi det väldigt försiktigt.

Hur mycket man får eller bör berätta är därför överväganden som GP:s slipade filmkritiker bollar med varje vecka, och principen är såklart densamma för mig och min kollega Carl Moberg när vi nu turas om att recensera ”Game of thrones” sista säsong.

Det är en balansgång i den högre skolan och efter viss bakläxa tar vi det numera väldigt försiktigt. "Mycket blod. Mycket mörker. Mycket ilska." Ungefär så löd min sammanfattning av det tredje avsnittet, slaget om Winterfell, som vi väntade i tio timmar med att köra ut.

Ändå hörde folk av sig på nytt. Jag hade inte berättat för mycket den här gången, men jag hade berättat det alldeles för tidigt! Bäst efter-datum hade inte passerats. Läsarnas kritiska kommentarer blandades med kollegornas isande tystnad, och en sak stod fullständigt klar. "Game of thrones"-golare har inga polare.