Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kathleen Hanna, Tobi Vail och Kathi Wilcox på Bikini Kills återförening i Los Angeles i april. Bild: Chris Pizzello

Jag längtar efter riot grrrls fast jag inte borde

Fanny Wijk försöker att inte hänfalla åt enkla, rena budskap i en värld som kräver allt mer av henne. Hon lyckas inte.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det pågår en musikalisk revolution i USA – igen. Den kretsar kring ett band som nu återförenats, över 20 år efter att de splittrades. Bandet heter Bikini Kill, frontfiguren Kathleen Hanna, och de är grundare till Riot grrl-rörelsen.

Den gick hand i hand med den tredje vågens feminism under 1990-talet och startade som en protest mot en misogyn och mansdominerad punkscen. Men den handlade om mycket mer än musik. Kvinnorna i Riot grrl-rörelsen var totalt orädda, skrev slagord på kroppen med spritpenna, publicerade ett riot grrl manifesto, protesterade på gatan, bråkade och skrek. De gav en yngre generation verktyg att uttrycka sig, med till synes banala slagord som “girl power” och “support girl love”.

Men framför allt spred de hopp och styrka. Journalisten Sara Marcus beskriver det väl i boken "Girls to the front: the true story of the riot grrrl revolution": "Jag kände mig maktlös, inte för att jag var svag utan för att jag levde i ett samhälle som dränerade tonårstjejer på makt. När jag kom i kontakt med Riot grrrl-scenen, kändes det för första gången på åratal som att allt skulle bli okej".

Jag är själv ingen nostalgisk person. Nostalgi tråkar ut mig. Återföreningar tråkar ut mig. Människor som älskar att frossa i nostalgi gör mig nästan skamsen. Ändå är jag så avundsjuk på alla Bikini kill-amerikaner på deras utsålda konserter. För det är inte bara nostalgiska 90-talsfans som köpt biljetter. Det är unga kvinnor som står längst fram, många av dem knappt påtänkta när bandet bildades. Hela riot grrrl-rörelsen har fått ett uppsving, och jag vill vara med dem, men varför nu?

I USA hänvisar man som vanligt till Trump, Kavanaugh, de flytande gränserna mellan fakta och en enskild persons känsla som blir allt svårare att reda ut. Vi suktar efter rena starka budskap.

Även i Sverige lever vi i ett inferno av tvärsäkra åsikter, tolkningar, information och ren kris. Det gör oss dumma och trötta. Det kräver mer av oss som mottagare, att sålla undan enkla budskap för att förstå. Det kan helt enkelt vara farligt att hänfalla åt det rena och banala, Bikini kill kanske är det feministiska exemplet på det.

Så jag försöker att sluta tänka på riot grrrls och girl power, försöker ge den platsen i min hjärna till det svåra. Till klimatförstörelse, miljoner arters utdöende, vad som ska hända när vi spräcker Parisavtalet, vem jag ska rösta på i EU-valet.

Det är då jag ser jag det. Kollaget med de republikanska politikerna, samtliga vita leende män, i Alabama. De har precis röstat för ett totalförbud mot abort i delstaten, även efter en våldtäkt och incest. Det är så gränslöst sorgligt, och det gör mig gränslöst förbannad.

Jag tänker att vi förtjänar att jorden går under. Vi har mot bättre vetande förstört den. Jag tänker att det aldrig kommer vara säkert att vara kvinna i den här världen, hur många vågor av feminism som än sköljer av oss. Jag känner för att ge upp om den här världen.

Men sen tänker jag på den sista delen i the riot grrrl-manifesto, och mitt i maktlösheten tänds ett litet hopp. Allt kommer att bli okej ändå.

"BECAUSE I believe with my wholeheartmindbody that girls constitute a revolutionary soul force that can, and will change the world for real."