Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Kodjo Akolor, Eric Saade och Marika Carlsson i inledningen av delfinalen i Leksand. Sarah Dawn Finer fick vila. Bild: Foto: Claudio Bresciani / TT

Leksand – en uppvisning i usel personkemi

Personkemin mellan årets programledare är totalt iskall. Dessutom börjar manuset falla isär. Johanna Hagström är redo att låta Melloskiten brinna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Årets Melodifestivalturné började ganska lovande. Manusveteranen Edward af Sillén kallades in som konsult och Christer Björkman tvingade iväg hela teamet på en tredagars planeringsresa, allt för att mejsla fram en berättarbåge som skulle hålla genom hela turnén. Planen för de fyra programledarna Kodjo Akolor, Eric Saade, Marika Carlsson och Sarah Dawn Finer var att de skulle vara "en brokig syskonskara".

Visst, den återkommande sketchen med husbilen har varit lite krystad, men de inledande deltävlingarna kändes ändå tajta, varma och åtminstone några av skämten satt där de skulle. Ett fall framåt, som det brukar heta.

Om de ska föreställa syskon så var känslan att beskåda en sån där jättestel familjesammankomst där alla sitter och surar med varsin mobil och längtar sig långt bort.

Till den tredje deltävlingen i Leksand följde Edward af Sillén inte med. Inte Sarah Dawn Finer heller. Och då började sprickorna synas både här och där. Värst var den iskalla personkemin mellan programledarna. Om de ska föreställa syskon så var känslan att beskåda en sån där jättestel familjesammankomst där alla sitter och surar med varsin mobil och längtar sig långt bort.

Mellanakterna var i akut behov av en röd tråd. Först firades Ted Gärdestads 40-åriga "Satellit"-vinst av Eric Saade och husdansarna. Det var inte osnyggt – men varför? Varje år är det 40 år sedan en artist vann Melodifestivalen. Varför fira just denna gång?

Sedan missade man grovt att göra något vettigt av att programmet var nummer 100 på turné. Istället skulle programledarna "bryta ny mark", med Eric Saade som ståuppkomiker och Marika Carlsson som showartist. Inte heller det var uselt, men återigen uppstod frågan: Varför?

Det känns tungt att tänka på att vi bara är halvvägs genom säsongen. Jag börjar bli redo att låta Melloskiten brinna, för att låna ett kraftuttryck från Martin Stenmarck.

Apropå eld: Har vi pratat klart om Jon Henrik Fjällgren och hans bidrag "Norrsken"? Såklart vi inte har. När han dök upp med sin lägereld, sina dansare och sin ren i Tegera Arena i Leksand var det som om all energi i isladan sögs in mot honom.

Med eldslågor i ryggen gick Fjällgren ner på knä och hälsade renen. Det såg ut som om renen hälsade tillbaka.

Samtidigt blev han något av en driftkucku bland oss proffstyckare. Det skojades vilt om den överlastade scenshowen, Fjällgrens och dansarnas bländvita kläder, de uppenbara lånen från svenska EDM-stjärnor som Avicii och Axwell & Ingrosso. Och så den där renen.

Även Fjällgren själv har gjort en stor sak av renen, som filmats i hans hemtrakt Mittådalen. Ni såg vad som hände under bidragets crescendo: Med eldslågor i ryggen gick Fjällgren ner på knä och hälsade renen. Det såg ut som om renen hälsade tillbaka.

Det var såklart alldeles för mycket och helt skamlöst publikfriande. Ändå lyckades Jon Henrik Fjällgren på någon vänster hålla sin naturlyriska gräddpastej på rätt köl.

Vi kan skratta hur mycket vi vill åt de flaxande fridansarna och den oheliga blandningen av jojk och EDM, men det var Jon Henrik Fjällgren själv som vände allt detta till sin fördel. Hans skörhet, uppenbara blyghet och charmiga leende när han hittade kameran var själva vinnarkonceptet.

Och visst vandrade han och renen enkelt vidare mot Friends Arena och finalen. Det är bara att knäböja och med vördnad och respekt hälsa jojk-Avicii.