Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Prideparaden 2019. Bild: Per Wahlberg

När festen tar slut

Victoria Greve skriver om gayklubben som fristad och hur utrymmet för hbtq-personer hotas.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

West Pride avslutades i helgen med en parad som enligt arrangörerna lockade 15 000 deltagare. Jag såg par av tjejer med glitter på kinderna som gick hem därifrån hand i hand. De såg så glada och självklara ut. Så lätt att tänka att allt är vunnet redan.

Jag minns mina egna första steg ner i Underjordens queerklubbar som nyinflyttad journaliststudent. Lukten av spilld öl och gammal linssoppa som satt i väggarna var frihet. Mörkret i den gamla teatern på Gamlestadstorget var full av förväntan. Där i början av 2010-talet samlades vi i källarlokaler i Göteborg och Stockholm för Buffykvällar och karaoke, trängde ihop oss för att dansa, hångla, tillhöra varandra, vara unga.

Men en gayklubb är mer än en lekplats, det är en fristad för människor som förföljs och förlöjligas i samhället utanför.

De här sommarveckorna när årsdagarna avlöser varandra påminner om det, det finns ett kallt stråk i junivinden.

I sommar var det 40 år sedan svenska aktivister ockuperade socialstyrelsens trappa för att protestera mot sjukdomsklassificeringen av homosexualitet. Men den moderna gayrörelsens födelse började med en attack mot en bar tio år tidigare. Nu firas World Pride i New York hela månaden för att hedra 50-årsjubileet av Stone Wall-kravallerna, då stammisarna på den lokala gayklubben i Greenwich Village slog tillbaka mot polisens räd kvällen den 28 juni 1969.

Förra veckan, den 12 juni var det tre år sedan 49 nattklubbsbesökare miste livet i en masskjutning på den populära gayklubben Pulse i Orlando. Den yngsta var 18 år. Bara tre personer var över 40. Många, många fler skadades. Attacken på Pulse är en av de dödligaste masskjutningarna i amerikansk historia. Fristaden blev en skräckkammare.

Hoten finns också på hemmaplan.

På avslutningskvällen för ett par veckor sen, när queerbaren Bitter Pills i Stockholm stängde för gott, slutade kvällen med att en granne ställde sig i fönstret med luftgevär. Polisen fick spärra av gatan medan gästerna gömde sig i lokalen och försökte undvika fönstren.

Lokala företrädare för RFSL vittnar om koordinerade attacker i fem västsvenska städer, att allt mer resurser måste läggas på säkerhet. Nyligen kom nyheten att RFSL ställer in sin medverkan på politikerveckan i Almedalen efter hot från nazister och slutar annonsera platserna för sina konferenser av säkerhetsskäl.

Själv såg jag inte så mycket av festivalen i år. Bortsett från ett kort besök i Bältespännarparken, där jag tog en öl med ett par gamla kompisar och tittade på drag- och burleskgalan som till hälften dränktes av ett skyfall, missade jag det mesta. Jag har blivit äldre. Klubbarna lockar mig inte längre på samma sätt. Jag missade till och med paraden. Kanske har jag blivit för oförsiktig.

För när folkfesten tar slut måste vi vara rädda om det vi har. Utrymmet krymper när barerna stänger, hbtq-personer inte längre vågar samlas och mötesplatserna blir svårare att hitta. Det vi tar för givet nu kan mycket väl försvinna.

Men någonstans kommer människorna att dansa.