Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Oscars Gamla turisthotellet uppfördes på Marstrand 1897 och ska nu ersättas av bostadsrätter. Bild: Lars Alexi

Rivningstomten som en atombombskrater bland myllret av kaptensvillor

Att det blir sommargästerna som köper säger sig självt, ingen Marstrandsbo kommer att ha råd, skriver Mark Isitt, uppfödd på ön, om lägenheterna som ska ersätta klassiska Turisthotellet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Snipp, snapp, snut, så var huset slut, borta, puts väck, bara fragment av grundmurarna återstår, väldiga granitbumlingar, orubbliga även för Ernst Propen, förlåt, Ernst Rosén, fastighetsägaren som låtit Turisthotellet och Restaurang Oscar ruttna sedan 2004, i 15 år, rivningen genomfördes i februari.

Tomrummet är enormt. Mentalt som fysiskt. Turisten och Oscar (1898–1899) var för Marstrands kaj vad sommarlovet är för skoltrötta, ett utspring, ett svanhopp, ett löfte om allt det där du aldrig lär dig på lektionstid. En rakt igenom sorglös byggnad, fullkomligt oakademisk i sin fria komposition; det bredaxlade hotellet, huvudet högre än restaurangen som kurvig och slank och lättklädd i skimrande spröjsfasad kråmade sig tätt intill. Den perfekta representanten för ”sommarparadiset” Marstrand.

Nu ska här byggas bostadsrätter istället. Ett 20-tal, enligt projektets hemsida. Det hade lätt kunnat få plats dubbelt så många – för någon som jag, som vuxit upp på den lilla ön, ter sig rivningstomten oändlig, en atombombskrater bland myllret av kaptensvillor – men här pratar vi våningar, ”exklusiva”, ”med tidstypiska detaljer och noga utvalda material”. Att det blir sommargästerna som köper säger sig självt, ingen Marstrandsbo kommer att ha råd.

De arkitektoniska ambitionerna framstår som höga. Rosén säger sig vilja "hålla fast vid den arkitektur och känsla som är så typisk för Marstrand”. Man önskar "med respekt för historien och största varsamhet återge Kvarter Oscar sin forna glans”. Kanske för att stilla Marstrandsbornas raseri över att ett av öns främsta landmärken tillåtit förintas. I detta syfte har man noga valt arkitekt, intygar man: "Att valet föll på just Ulla Andersson på White arkitekter är ingen slump". Men någon Ulla Andersson finns inte på White arkitekter. Däremot en Ulla Antonsson. Kan det vara henne de menar? Eller bryr de sig i själva verket inte?

Dessutom, denna vilja att historisera, hur realistisk är den egentligen? Att återskapa det förflutna, är det ens möjligt? När detta riksintressanta komplex nu ändå gått förlorat (Länsstyrelsen rekommenderade en byggnadsminnesmärkning), när tomten nu ändå gapar tom, är det då inte bättre att se framåt? Finns det verkligen någon som vill se en maskinsågad och popnitad botox-variant av snickarglädjen från förr? Riskerar inte den byggprocessen bli minst lika plågsam som de 15 åren av vanvård, en utdragen besvikelse över att dagens hantverksnivå inte håller måttet? Kommer Marstrandsborna någonsin kunna lära sig att älska en sådan kompromiss?

Nej, bättre då att ta fasta på skaparglädjen som inspirerade det ursprungliga komplexet. Bygg en samtida byggnad med samma lustfyllda förhållningssätt, expressiv och livsbejakande, med en konstnärlig höjd värdig platsen. Det vore mer i linje med Oscars och Turistens arv än den ängsliga efterapning som nu planeras.