Förtroendet för public service har vuxit sig starkare under pandemin. SVT har till och med slagit historiskt rekord i en undersökning av SOM-institutet. Sveriges radio låg inte långt efter och de andra svenska medierna hänger på. Vi har en journalistik i Sverige som håller hög kvalité och vi har journalister som dagligen gör sitt yttersta för att se till att hålla förtroendet för kåren högt.
Så det är självklart att vi ställer krav på journalisterna. Särskilt ska vi säga ifrån när övertramp görs av medarbetare inom public service.
Oftast tycker vi kanske att ”oj, det där var ju lite pinsamt” när radiomedarbetare glömmer ljudet på och säger olämpliga saker rakt ut i etern. Men i förra veckan klev en reporter och en kanalchef på Sveriges radio in på en skola. De kom i rollerna som programledare och domare i det omåttligt populära tävlingsprogrammet ”Vi i femman”. När de glömmer studioljudet på och den tävlande klassen hör allt de säger går det inte att vifta bort som ”pinsamt misstag”. Eleverna hör prat om en pistol mot huvudet, om att skjuta heroin, om sexmästare och om att den andra tävlande klassen kommer vinna tävlingen. Allt detta hör de utan att ha verktygen att tolka kontexten, utan att förstå att det var ju bara lite ”vanligt skämtande snack för att hantera en stressad situation med all krånglig teknik”. Som kanalchefen Peter Sundblad förklarar det för Bohusläningens reporter.
Det spelar ingen roll att han nu menar att skämten måste ses i sitt sammanhang och att han ber om ursäkt för att barnen fick höra ”vuxensnacket”. Och visst dagens mellanstadieelever har med största sannolikhet hört värre saker. Vi var inte där och vet inte exakt vad eller hur saker sades, men det spelar ingen roll här. Det som är viktigt är att eleverna i det här klassrummet blev ledsna där och då och de tappade allt förtroende för programledare och för domaren. De tappade förtroende för två vuxna. Det är två vuxna för mycket och det är framför allt två journalister för mycket.
Klimatet i dag är tufft. De unga växer inte lika självklart upp med de traditionella informationskällorna, utan matas med otrolig mängd information som de dagligen måste orientera sig genom för att nå fram till sanningen. Föräldrar och lärare guidar efter bästa förmåga och vi andra vuxna bär också ett stort ansvar att hjälpa våra barn att bli goda samhällsmedborgare, med en sund värdegrund och god källkritiksblick.
Alla är vi bara människor. Alla gör vi fel. Alla kan vi be om ursäkt för våra misstag. Men att inte förstå problematiken med sitt misstag är sorgligt. Det här handlar inte om att man aldrig ska ”babbla på” det här handlar om hur man ”babblar på” och framför allt om hur man som chef, eller som en vuxen helt enkelt, ska säga till en annan vuxen som ”babblar på” på sin arbetsplats, som i det här fallet även var ute på en skola. Och det är också därför som det nu dras igång ett värdegrundsarbete på radioredaktionen.
Ja, för det som gnager här är att vuxna människor kliver in på en zon där de ska vara förebilder, och än viktigare, vuxna människor anställda av public service. De svenska medier som svenska folket enligt SOM-undersökningen har högst förtroende för. Så hur ska våra barn ärva detta förtroende om inte ens femteklassare har förtroende för en chef på Sveriges radio?
